Låten och inspirationen

Pipeline

The Chantays I 1962

Swoooooooosh

The Banzai Pipeline hade länge betraktats som omöjlig att surfa. Alla som hade försökt hade antingen dött eller slagit sig sönder och samman. Men en decemberdag 1961 bestämde sig en man för att utmana ödet. 

När vågen forsar in med ett öronbedövande dån över revet, bildar den en perfekt formad cylinder. En sal av vatten. Det varar bara i sju sekunder innan vågen planar ut och sköljer in över stranden. The Pipeline är den perfekta vågen. Drottningen av vågor. En ikonisk plats för surfing. Men samtidigt fullständigt livsfarlig. Banzai Pipeline, som kan bli upp till sex meter hög, har tagit åtskilliga surfares liv under årens lopp, och lemlästat ännu fler. Den räknas inte bara som en av världens vackraste vågor, utan även en av de farligaste. 

Under 50-talet var surfing en livsstil. En subkultur. Den hade bara ett fåtal utövare i USA och det hade fortfarande inte blivit trendigt utan var en ganska okänd företeelse för gemene man. Surfarna betraktades lite som rebeller och sågs med en viss misstanke av etablissemanget. Deras värderingar och avslappnade livsstil, där de ägnade dagarna åt surfing med få ägodelar och utan karriärdrömmar, stod i skarp kontrast till den amerikanska konsumtionskulturen och den förhärskande medelklassnormen.

Vid den här tiden var dessutom surfing en ganska farlig sport. Brädan var gjord av trä och kunde väga upp till 40 kilo. Dödsolyckor var vanliga. Den typiske surfaren var en man i 20-års åldern som hade styrkan och storleken att klara av en bångstyrig bräda. Han hade också läggningen eller ett jobb (många jobbade som livräddare) som gjorde att han kunde tillbringa hela dagar på stranden. 

Allt som allt var de ett hundratal surfare längs hela den kaliforniska kusten. Man byggde en liten koja på stranden. Levde ett enkelt liv. En liten gemenskap där alla kände alla med egna termer som line ups, impact-zones, duckdives och hang-tens. Men det skulle snabbt förändras. Framför allt fanns det två orsaker till att surfingen blev en nationell fluga. I slutet av 50-talet började man masstillverka surfbrädor av skumplast med ett glasfiberhölje. Man gjorde dem dessutom kortare. De gjorde brädorna betydligt lättare och enklare att manövrera.

Den andra stora händelsen var filmen Gidget (på svenska Flickan på badstranden) från 1959. Filmen, som är baserad på surfartjejen Kathy Kohner-Zuckermans liv, handlar sommarromanser, sol och surfing och blev en supersuccé. Helt plötsligt ville alla surfa. Över hela den amerikanska kontinenten såldes surfbrädor som smör i solsken. Och turisterna flockades vid stränderna i södra Kalifornien. 

En helt ny ungdomskultur skapades. En kultur som skulle påverka klädmodet, musiken och filmerna. Det blev trendigt att vara surfare. Deras musik började göra avtryck på listorna. För de hade sin egen musikstil. På kvällarna vid stranden samlades ungdomarna på de lokala klubbarna för after beach. En av de artister som brukade spela var Dick Dale, en ung kille med libanesiska rötter. Han och hans band The Del-Tones spelade den instrumentalrock som var på modet.

Men Dick Dale blandade även in influenser från mellanöstern samt mycket reverb. Helt plötsligt var den instrumentala surfrocken född. Genren utvecklades vidare när band som The Beach Boys och Jan & Dean något år senare satte texter till musiken. Apropå Beach Boys. I sin superhit ”Surfin' USA” från 1963 namndroppar de en lång rad bra surfställen i USA. Det medförde att de här platserna fick ett enormt uppsving. Ungdomar och turister från när och fjärran sökte sig dit. En av dessa surfare man kunde hitta där var en man vid namn Phil Edwards.

Phil Edwards vann aldrig något mästerskap. Eller någon tävling för den delen. Ändå räknas han som kanske den bästa surfaren genom alla tider. Han växte upp i den lilla turistorten Oceanside i södra Kalifornien. Dagarna ägnades helt åt att surfa. Som tonåring tillbringade han den mesta tiden ute i den då avlägsna och öde stranden i Carlsbad kallad Guayule (numera Terra Mar). I surfarkretsar blev han känd som “The Guayule Kid.”

Redan som 15-åring fick han genomgå eldprovet bland Kaliforniens surfare genom att pröva sin lycka vid den erkänt svåra vågen vid Dana Point. Edwards skulle revolutionera surfingen. Vid den här tiden var de flesta surfare nöjda med att bara fånga en våg och rida på den till stranden. Men under 50-talet utvecklade Edwards en teknik som han kallade för "Hot dogging". Med hjälp av de nya lätta surfbrädorna gick det att förfina sättet man surfade på. Edwards utvecklade sin egen karaktäristiska stil där han rörde sig på ett helt nytt sätt på brädan och vände den i farten. 

Innan han blev en kändis brukade han värma upp ute vid den öde stranden i Guayule för att sedan ta bilen till den populära stranden vid Malibu. Där väckte han uppmärksamhet genom att låtsas vara en klumpig nybörjare. När de andra surfarna radade upp sig vid vattenbrynet kom i vägen för de andra. Edwards föll av sin bräda och plumsade ljudligt i vattnet. Malibusurfarna himlade med ögonen och försökte få iväg "idioten" för att han stod i vägen för dem. 

Men när sedan den rätta vågen dök upp, brukade Edwards vara först ut på den och surfade bättre än någon av de andra. När han åkte därifrån var den nog många Malibubor som kliade sig i håret och undrade vad de sett, medan Edwards skrattade hela vägen tillbaka till Oceanside.

Phil Edwards sätt att rida på vågorna väckte Surfer Magazine, och framförallt filmaren Bruce Browns, uppmärksamhet. Bruce Brown, som hade specialiserat sig på surffilmer, frågade Edwards om han kunde medverka i hans nya film Surfing Hollow Days som de skulle filma i Hawaii. Edwards var inte svårövertalad.

Hawaii hade vid den här tiden blivit allt mer känd i surfarkretsar och Edwards hade hört talas om vågen vid Banzai beach som ingen annan lyckats bemästra. Nyfiken på fenomenet åkte Edwards dit. Efter att ha studerat och observerat vågen under en tid från stranden, förstod han att den inte var omöjlig. Allt handlade om de rätta förhållandena. För att klara av den måste vinden vara rätt, tidvattnet på en lagom nivå, rätt bräda och att komma in i vågen från exakt rätt vinkel. Han bestämde sig för att göra ett försök, trots att det kunde kosta honom livet.

Man kan föreställa sig hur adrenalinet pumpade hos Edwards när han paddlade ut från stranden den här eftermiddagen i december för att ta sig an den ökända vågen. Han låg vid havsbrynet när han såg den rätta komma i horisonten. Precis i rätt ögonblick slängde han sig ut mot böljan. Under ett öronbedövande dån flög han fram på brädan genom vattencylindern. 

Dagen därpå gjorde han om det igen. Men den här gången filmade Bruce Brown och hans team bedriften, en sekvens som kom med i Surfing Hollow Days. Edwards döpte vågen till The Pipeline, eftersom det var som att åka i genom ett rör och spottas ut i andra ändan.  

När nyheten kom ut att Edwards klarat The Pipeline var det en sensation och ryktet spred sig snabbt i surfarkretsar. Inom loppet av några månader flockades turisterna vid Banzai Beach. Alla ville göra om bravaden.

Några månader senare, i slutet av 1962, var de surfintresserade medlemmarna i surfrockbandet The Chantays på bio och såg Surfing Hollow Days. De hade precis komponerat en instrumental låt som de kallade ”Liberty's Whip”, en westerninfluerad melodi inspirerad av filmen The Man Who shot Liberty Wallance.

När de nu på bioduken såg Edwards dödsföraktande fara fram genom den livsfarliga vågen vid Banzai beach förstod de att det var detta deras sång egentligen skildrade. De ändrade snabbt titeln till "Pipeline". Det var ett smart drag. När låten släpptes i januari 1963 var surfhysterin på sin topp i USA och singeln blev en megasuccé. Den gick direkt upp till fjärdeplatsen på billboardlistan och skulle bli den främsta surfrockhitten någonsin.

"Pipeline" var The Chantays enda hit men det blev en låt som definierade hela den här eran. En symbol för hela surfkulturen. Mängder med artister har gjort cover på den. Allt i från Eagles till Anthrax - men inget går upp mot originalet.

”Pipeline” är mer än bara en instrumental låt. Den är ett minne från en tid då dagarna var ändlösa, solen alltid sken, havet var salt och vågor allt du behövde. Men den är samtidigt en hyllning till en man som vågade utmana naturen. Vågade utmana döden. Och som avgick med segern.