Låten och inspirationen

America

The Nice I 1968

America is pregnant with promises and anticipation,                                                but is murdered by the hand of the inevitable

Med sin eldfängda låt ”America” skulle det brittiska bandet The Nice inte bara reta upp Leonard Bernstein och få den amerikanske ambassadören att bli skogstokig, den var också embryot till något nytt. Ett helt nytt sätt att spela rock.

När rockbandet The Nice var på hemväg från ett gig på Isle of Wight fick de höra en fruktansvärd nyhet på bilradion som inte bara skulle förändra deras egen tillvaro utan också förändra hela rockhistorien.

The Nice hade en märklig bakgrund. Kvartetten hade bildats 1967 som kompband till soulsångerskan PP Arnold. Men mot slutet av året hade de tröttnat på att bara vara ett kompband och gått skilda vägare med Arnold. I stället hade de gett ut sitt eget psykedeliska debutalbum The Thoughts of Emerlist Davjack.

Men framgångarna hade varit blygsamma och inte mycket talade för att de skulle slå igenom. När de nu i turnébilen hem hörde på radions nyheter att den amerikanske senatorn Robert Kennedy, JFK:s bror, blivit skjuten under ett kampanjmöte på Ambassador Hotel i Los Angeles hajade de till.  Det var en nyhet som skakade inte bara USA utan hela världen. Eller som Keith Emerson uttryckte det i en intervju med Loudersound några decennier senare:

“That got me thinking. JFK had been shot, then Martin Luther King. It seemed to me that America was ruled by the gun. It’s even in their constitution: the right to bear arms.”

Vid den här tidpunkten hade de en låt på sin repertoar som de kallade ”Rondo”. Det var en cover på Dave Brubecks jazzklassiker ”Blue Rondo à la Turk”. När de spelade låten live brukade Keith Emerson ha ett långt soloparti där han improviserade och där han också brukade lägga in några takter från olika låtar, bland dem Leonard Bernsteins ”America”.

Låten kom från Broadwaymusikalen West Side Story, som var en hyllning till den amerikanska livsstilen, framförd av en karaktär som var invandrare. Men i The Nice tappning skulle det knappast bli en hyllning och dessutom göra bandet till ett av de mest kontroversiella under slutet av 60-talet.

Det här var under protestsångseran. I USA pågick demonstrationerna mot Vietnamkriget och segregationen i södern för fullt. Protestsångare som Bob Dylan och Phil Ochs fångade tidsandan och blev till talespersoner för en hel generation. Nu ville The Nice lämna sitt bidrag men med en liten annorlunda approach. De förvandlade ”America” till världens första instrumentala protestlåt.

Det tog helt enkelt ”Rondo” och vrängde den ut och in. Istället för att lägga in Bernstein ”America” i solopartiet inledde de med den och la ”Blue Rondo à la Turk” i mitten, driven av Keith Emerson furiösa keyboard. Dessutom, och kanske viktigast, tog de bort låtens text. Men helt instrumental blev den inte. När de spelade in låten i Londons anrika Olympic studions la de till en rad i låtens slut, för att på något sätt befästa den bittra ironin.

De tog med en rad från ”Dawn” en annan låt från bandets första album: ‘Dawn is pregnant with promises and anticipation, but is murdered by the hand of the inevitable’, men de ändrade ”Dawn” till ”America” och fick PP Arnolds treårige son Kevin att tala in orden i mixen. På något märkligt sätt gav det en mäktig effekt.

Låten släpptes som singel den 21 juni 1968. Till att börja med möttes den med en gäspning från de flesta radiostationer. Man betraktade den som ointressant. Den sex och en halv minuter långa låten var dessutom för lång för Top of the pops. Endast ett fåtal radio DJ:s förstod dess storhet, att det här var något alldeles nytt, och gav den speltid. Men det var en milt sagt spektakulär spelning på Royal Albert Hall som skulle göra låten världsberömd – för att inte säga ökänd. Och dessutom få den att börja klättra på listorna. I en intervju med Loudersound berättar Keith Emerson hela historien.

The Nice hade blivit inbokade på en anti-apartheid gala den 7 juli på den prestigefulla konserthallen. Det var en brokig samling artister som ställde upp: Sammy Davis Jr, de engelska jazzartisterna Johnny Dankworth och Cleo Laine samt några skådespelare från den populära brittiska komediserien Till death us do part. På plats fanns dessutom USA:s ambassadör i Storbritannien, David K. E Bruce, för att ge evenemanget lite politisk tyngd.

När de blev dags för The Nice att äntra scenen hade de bestämt att de skulle ha en gigantisk amerikansk flagga upphängd bakom dem under setet, där ”America” var spelningens klimax och det givna extranumret. Men bandet hade dessutom fått ett annat infall medan de väntade på sin tur. Att sätta eld på flaggan.

“My plan was to set it on fire at the end of the set,” berättar Emerson,” but I couldn’t get the matches to light. So Warren Mitchell, who played Alf Garnett in Till Death Us Do Part, lent me his lighter, and up it went. Everyone went silent. We’d been going down well until that happened.”

The Nice blev omedelbart avkastade från scenen. Publiken satt där som förstummad. Ingen klappade. Inget hände. Arrangörerna var upprörda, men mest förbannad var ändå den amerikanske ambassadören. David K. E Bruce gnisslade tänder av ilska. Han var så arg att han knappt kunde andas av den uppenbara skymfen. På väg hem från spelningen fick The Nice höra på radions nyheter att de blivit bannlysta på livstid från Royal Albert Hall.

Men snart skulle de upptäcka att elda upp Stars and Stripes även hade positiva effekter. Dagen efter kunde de höra att ”America” hade klättrat till plats nummer 21 på den engelska listan och när de senare på kvällen skulle ha en spelning i Norwich var den utsåld. Inte nog med det. Det var en lång kö till biljettkassan av fans som förgäves hoppades på biljetter. Alla ville se The Nice bränna upp flaggan en gång till.

De amerikanska myndigheterna var inte lika imponerade. När det blev dags för USA-turné blev The Nice tillsammans med sin manager inkallade till den amerikanska ambassaden där de fick, som Keith Emerson uttrycker det, ”svära på en hel hög med biblar” på att aldrig göra om flaggbränningen igen. Nu uppger Keith Emerson att de faktiskt vid ett tillfälle brände den amerikanska flaggan under turnén. Något som Låten & Inspirationen dock inte lyckats få bekräftat.

Bandet hade lyckats lugna amerikanarna men den person som hade skrivit låten var ursinnig. I en intervju vid den här tiden fick Leonard Bernstein frågan vad hade tyckte om bandets version: “I utterly loathe what they’ve done. They’ve corrupted my work.” svarade han.

Nio år senare, medan Keith Emerson höll på att mixa ELP:s album Works Volume One blev han introducerad för den öppet homosexuelle Leonard Bernstein: “I’ve met composers of the music we covered and got on with them all,” säger han. “And then there’s Bernstein. I’ll leave it that he liked my leathers, if you get my drift.” 

Nu är The Nice banbrytande version av ”America” även speciell på ett annat vis. Det var en av de första progressiva rocklåtarna och den skulle öppna världen för en helt ny genre: Den progressiva rocken. Musikstilen var i sin början en häxbrygd av rock, jazz, klassisk musik och moderna tonsättare. Ett gränsöverskridande sätt att spela rock där musiken fick fritt spelrum och musikerna blandade alla genres och stilar.

Det var lekfullt och kreativt och många av musikerna var, precis som Keith Emerson, virtuoser. ”America” är ett bra exempel på den progressiva rocken när den är som bäst. Varför? Den är otyglad och spontan. Men viktigast av allt; den svänger. Låten skulle bana vägen för band som Yes, King Crimson, Genesis, Emerson Lake & Palmer, Pink Floyd bara för att nämna några. Det här är den progressiva rocken i sin essens. Några år senare skulle den stelna i sina egna former, bli pompös och uppblåst, få slagsida åt det pretentiösa medan artisterna blev karikatyrer på sig själva.

Keith Emerson dog för några år sedan, men hans ande lever kvar i den progressiva rocken. Att elda upp en flagga kan ibland ge positiva effekter. Nu, över 50 år senare, är ”America” fortfarande en av de mest ikoniska låtarna från 60-talet. Och en av de mest betydelsefulla. Det är också en påminnelse om det skjutglada Amerika och att vissa saker aldrig ändras.