Låten och inspirationen

My Old School

Steely Dan I 1973

I was smoking with the boys upstairs when I
Heard about the whole affair, I said oh no

Sinnebilden av amerikanska college under 60-talet är välartade ungdomar i pastellfärgade kläder, hångel i öppna cadillacs, vilda fester al la deltagänget och svängig rock’n’roll. Men för medlemmarna i Steely Dan fick bilden sig en törn när sheriffen gjorde ett tillslag.

1977 kom det glassiga magasinet New Times på den briljanta idén att låta galjonsfiguren för beatrörelsen, och sinnebilden av den knäppa knarkaren, William Burroughs recensera Steely Dans nya album. Bandet var ju trots allt döpt efter den ångdrivna "revolutionära" dildon i hans banbrytande roman Den Nakna Lunchen, resonerade man.

Burroughs hade överhuvudtaget inte hört talas om Steely Dan förrän New Times-reportern nu dök upp med deras nya platta Katy Lied. Beatnikikonen lyssnade skeptiskt på några spår innan han avkunnade sin dom: “They’re doing too many things at once,” klagade Burroughs, “To write a best-seller you can’t have too much going on. You take The Godfather – the horse’s head? That’s great. But you can’t have a horse’s head on every page.”

För mycket på samma gång? Steely Dan är svåra att placera i ett fack. Med sin breda musikaliska palett, passade de egentligen inte in någonstans. Deras musik var inte progressiv rock, inte jazz, blues, pop eller soul heller, även om den innehöll element av allt detta. Steely Dan var sin egen genre. Bandet är egentligen en enda stor paradox. En rockgrupp som egentligen inte är någon grupp, och som inte gillar rock’n’roll. Ändå har de sålt över 50 miljoner album till människor som gör det.

Historien är klassisk hur de två medlemmarna Donald Fagen och Walter Becker först träffades. I slutet av 60-talet var de bägge studenter vid det exklusiva Bard College i upstate New York. Bard College, med sin slogan ”A place to think”, låg långt ut på vischan inklämt mellan Catskillbergen och den sävligt flytande Hudsonfloden. Fagen passerade ett kafé på skolans område när han hörde hur en annan student övade på elgitarr.

I en intervju många år senare berättade Fagen: "I hear this guy practising, and it sounded very professional and contemporary. It sounded like, you know, like a black person, really." Men det var ingen svart person - utan en vit. Mycket vit dessutom. Studenten i fråga visade sig vara Walter Becker. Fagen presenterade sig och passade samtidigt på att fråga: "Do you want to be in a band?" Samma dag bildade Fagen och Becker embryot till det som skulle bli Steely Dan, där även en annan student, den blivande komikern Chevy Chase, spelade trummor.

Det visade sig snart att Fagen och Becker hade många gemensamma intressen. Bägge två älskade science fiction, romaner av Vladimir Nabokov och jazz. Och båda två var stora fans av beatkulturen. Tidigare studenter minns att de två kompisarna alltid gick klädda i svarta polotröjor, kedjerökte cigaretter och marijuana och spelade bebop på högsta volym på ett par högtalare Becker hade vunnit i ett pokerparti.

I slutet av 60-talet och i början av 70-talet var Bard College en av de hippaste skolor man kunde gå på. Stället var cool i ordets bemärkelse. Skolan var känd för sin toleranta, frisinnade attityd och kreativa, nästan bohemiska, atmosfär. Stjärnor som Bob Dylan, The Rolling Stones och Bobby Neuwirth brukade titta förbi med jämna mellanrum. Framförallt hade de en mycket liberal drogpolicy. Överallt röktes det på. Men det här var någonting den lokala polisen inte såg med blida ögon. De bara väntade på det rätta ögonblicket.

Så plötsligt en varm vårkväll i maj 1969 kom tillslaget. En svärm av vicesheriffer svepte över campuset och arresterade den ena studenten efter den andra. Ryktet spred sig snabbt och på studentrummen pågick en febril aktivitet. Överallt kunde man höra hur det spolades i toaletterna och askfat tömdes och slängdes i panik i soporna. Några timmar senare hade polisen gripit inte mindre än 50 studenter. Däribland Walter Becker, Donald Fagen samt hans flickvän Dorothy White.                                              

“These were the days when there was a ‘war on longhairs,’ as they used to call it,” berättar Fagen många år senare och fortsätter: “and Bard’s in this kind of rural district. They picked up about 50 kids just at random. There were a few warrants, and one was for me, which was based totally on false testimony. They handcuffed our hands behind our backs and put us in a paddy wagon and took us off to the Dutchess County Jail. They took all of the boys, about 35 of us, most with really long hair, and shaved our heads. I remember some of them were crying. I don’t think any of them had seen their head for three or four years. It didn’t make that much difference to me. But it was scary, you know? To hear the cell-block door slam shut, the whole business with the handcuffs and the paddy wagon. I’d never been arrested or put in jail before.”

Det som gjorde Fagen så grinig var inte bara att han blivit angiven av någon okänd person och dessutom gripen på falska anklagelser. Det visade sig i efterhand, när det blev dags för rättegång, att polisen hade haft en undercoverspanare på plats, en infiltratör, som hade nästlat sig in bland studenterna. Och att skolan hade samarbetat med polisen och angett sina egna studenter. Ansvarig för tillslaget var en ung, ambitiös och nitisk distriktsåklagare vid namn G. Gordon Liddy. Ringer det möjligtvis någon klocka? Känner ni igen namnet? Mer om G. Gordon lite senare. 

Några veckor efter tillslaget tog Donald Fagen examen och slutade på skolan. I protest mot razzian bojkottade Fagen examensceremonin. Den några år yngre Walter Becker å sin sida blev ombedd av skolan att avsluta sina studier då han hade slutat att gå på lektionerna, så även han lämnade Bard. I stället lade de två herrarna all sin energi på sitt nya band som de startat i plugget. Men händelserna under razzian var inte bortglömda. Och någonstans gav de skolan skulden för att ha angett dem och lämnat ut dem till den lokala sheriffen.

På Steely Dans andra album Countdown to Ecstacy från 1973 beskriver de händelserna i låten "My Old School":

I remember the thirty-five sweet goodbyes
When you put me on the Wolverine up to Annandale
It was still September
When your daddy was quite surprised
To find you with the working girls in the county jail
I was smoking with the boys upstairs when I
Heard about the whole affair, I said oh no
William and Mary won't do

I låttexten berättar de om dagen för razzian. Hur Fagens flickvän hamnar i finkan: (your daddy was quite surprised, To find you with the working girls in the county jail), hur de blir angivna av den kvinnliga infiltratören: (Well, I did not think the girl, Could be so cruel). I slutet av låten lovar och svär Fagen och Becker att de aldrig ska återvända till sin gamla skola, inte ens om Kalifornien rasar ner i havet. 

Nu är inte "My Old School" den enda av Steely Dans låtar som skildrar tiden på Bard College. Låten "Barrytown" från albumet Pretzel Logic beskriver en liten by som låg i närheten av skolan. Och många har under åren frågat sig vem Rikki i Steely Dans storhit "Rikki Don’t Lose That Number" var. För några år sedan outade sig en viss Rikki Ducornet. Rikki var student på skolan samtidigt som Fagen och Becker. Hon hävdade med bestämdhet att låten handlade om henne och avslöjade att Donald Fagen gett henne sitt telefonnummer under en skoldans. Vem vet.

Liddy, då? Hur gick det för honom? Kanske kände de två Steely Dan legendarerna en viss skadeglädje när de fick höra på nyheterna om distriktåklagaren som initierat razzian. G. Gordon Liddy gjorde en kometkarriär och rekryterades i början av 70-talet till Richard Nixons stab. Där var han med och planerade och organiserade inbrottet i demokraternas högkvarter i Watergate. G. Gordon Liddy dömdes till 20 års fängelse för inbrottet men satt bara av fyra.  

Så höll de sitt löfte? Återvände Fagen och Becker till Bard College? 16 år efter att de i vredesmod lämnat skolan var Fagen tillbaka för att ta emot en hedersdoktorstitel där. Och han verkade inte ha något emot det. Som han själv förklarade det; han är inte långsint. Becker har i senare intervjuer berättat att man inte ska tolka låtens text allt för allvarligt. "My old School" är i alla fall en av Steely Dans bästa. För mycket av allt och helt underbar.