Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Teflon-Ronny trampar i klaveret

Publicerad 2021-09-12 13:54:00 i Allmänt,

Bonzo goes to Bitburg

The Ramones I 1985

Bonzo goes to Bitburg, then goes out for a cup of tea
As I watched it on TV somehow it really bothered me

Det skulle bli det perfekta statsbesöket. Hedra offren från andra världskriget genom att lägga ner en krans på krigskyrkogården. Men det Reagan inte visste var att bland de begravda även fanns SS-män.

Det skulle bli en manifestation i fredens och samförståndets tecken. En symbol över hur långt försoningsprocessen hade gått efter andra världskriget och för evigt besegla vänskapen mellan Västtyskland och USA. Det hade gått 40 år sedan tredje riket föll och freden undertecknades. Nu ville man visa upp den spirande framtidstron. Att man lagt det gamla bakom sig. Lämpligt nog sammanföll jubileet med G7 mötet i Bonn. Förbundskansler Helmut Kohl hade föreslagit för sin kollega i Washington att de gemensamt skulle besöka en krigskyrkogård i Västtyskland för att hedra offren för det stora kriget. 

Året innan hade nämligen förbundskanslern och Frankrikes president Mitterand besök en krigskyrkogård i Verdun, där tyskar och fransmän låg begravda sida vid sida, för att hedra offren från första världskriget. Det hade blivit en mäktig manifestation. Det var ett starkt ögonblick när de bägge statscheferna från de forna ärkefienderna stod på kyrkogården och höll varandra i hand. Nu ville Kohl upprepa den framgången.

Sagt och gjort. Reagan nappade på Kohls invitation och arbetet inleddes med att hitta en lämplig krigskyrkogård (och i Tyskland finns det en hel del att välja mellan). Valet föll ganska snart på begravningsplatsen Kolmeshöhe i Bitburg. Det låg på lagom avstånd från Bonn och dessutom fanns en amerikansk flygbas i närheten. Vita husets stab åkte dit för att reka i början av året. Den sedvanliga kontrollen. Och allt verkade vara i sin ordning. Problemet var bara att hela området var täckt av snö när presidentens män var där, så det gick inte att se gravarna. Det Ronald Reagan och hans stab inte visste var att:

1)     Det fanns inga amerikaner begravda på kyrkogården. Eller för den skull någon krigskyrkogård i hela Tyskland. Amerikanarna var noggranna med att få hem alla sina stupade.

2)     Det var inte bara tyska soldater begravda i Bitburg, utan även tyska SS-män.

Men besöket var redan inplanerat. Nu var bara 49 av de cirka 2000 begravda soldaterna på platsen SS-män. Men ändå. Vad värre var; Förbundskansler Kohl hade föreslagit för Reagan att de skulle besöka det forna förintelselägret i Dachau innan Bitburg, men Reagan hade avböjt. Han motiverade det med att han inte vill "riva upp gamla sår" med tyskarna.

När nyheten om statsbesöket i Bitburg blev känt lät reaktionerna inte vänta på sig. Eller rättare sagt; det blev ett jävla liv. Judiska organisationer över hela USA, ja hela världen, protesterade ilsket. Men det fanns fortfarande tid att ändra besöket. Amerikanska veteraner från andra världskriget vädjade till presidenten att ta sitt förnuft till fånga. Republikanska politiker och ett stort antal senatorer och kongressmän skrev ett öppet brev där de bad Reagan att tänka om. Här trodde man kanske Reagan skulle backa för opinionen. Lyssna på kritiken.

Men icke.

Reagan hade inga som helst planer på att ändra sitt inbokade besök. Han skulle till Bitburg, om så helvetet frös till is. Han försvarade sitt ställningstagande med: ”These [SS troops] were the villains, as we know, that conducted the persecutions and all. But there are 2,000 graves there, and most of those, the average age is about 18. I think that there's nothing wrong with visiting that cemetery where those young men are victims of Nazism also, even though they were fighting in the German uniform, drafted into service to carry out the hateful wishes of the Nazis. They were victims, just as surely as the victims in the concentration camps.”

Det hjälpte knappast för att lugna stormen.

Hemma i New York kokade The godfather of Punk, Joey Ramone, av ilska. Den 197 centimeter långa, magra sångaren med en bångstyrig frisyr var egentligen en osannolik galjonsfigur för "The Blank generation". Men The Ramones var en av de viktigaste kuggarna i punken med sina snabba, brötiga låtar som inte backade från något ämne. 

På de flesta låtar var det dessutom svårt att höra vad Joey Ramone sjunger. Men vad gjorde det? Fansen älskade honom. Men nu var han milt sagt upprörd. Joey Ramone hade inga höga tankar om Ronald Reagan sen tidigare men nu var måttet rågat. USA:s president besöker en krigskyrkogård med SS-män? Det tar priset i idioti.

Det som särskilt hade retat upp Joey Ramone, själv jude, var presidentens kommentar att soldaterna "var också offer, precis som offren i koncentrationslägren." I en senare intervju berättade Joey Ramone: “We were disgusted. We’re all good Americans, but Reagan’s thing was like, forgive and forget. How can you forget six million people being gassed?” 

Tidigare hade The Ramones spelat in allt från smäktande kärlekssånger till låtar om att sniffa lim. Till och med en ballad (”Danny Says”). Men låtar med politiska texter var något nytt. I vredesmod skrev Joey Ramone " Bonzo goes to Bitburg."

Några månader senare, som en reaktion på presidentens besök, släppte The Ramones "Bonzo goes to Bitburg". Titeln var ett slagord som användes av de som protesterade mot besöket på den tyska krigskyrkogården, och åsyftar 50-tals komedin Bedtime for Bonzo (och även uppföljaren Bonzo goes to college*) där Reagan hade huvudrollen. 

"Bonzo goes to Bitburg" var betydligt mörkare än andra Ramones låtar och för första gången hade de, som sagt, med ett politiskt tema. Texten dryper av syrligheter och sarkasm ackompanjerade av tungt malande gitarrer. Joey skräder inte på orden:

Better, call, call the law
When you gonna turn yourself in? Yeah
You're a politician
Don't become one of Hitler's children

"Bonzo goes to Bitburg" anses allmänt vara Joeys låt men i flera biografier lyfts även Dee Dees roll fram. Som låtskrivare står Joey, Dee Dee samt producenten Jean Beauvoir. Men många påstår att det var Dee Dee som tog initiativet till sången. "Bonzo goes to Bitburg" blev ingen större hit och gjorde inget större avtryck på listorna. Men Ramones var aldrig den typen av band. Desto mer populär blev den bland de amerikanska studenterna och på den amerikanska collegeradion spelades den flitigt.

Den kanske inte är lika sofistikerad som andra politiska rocklåtar men det tar en igen i energi och uppriktighet. "Bonzo goes to Bitburg" är en smäll på käften på alla skitnödiga högerkonservativa nationalister. En käftsmäll på alla idioter. 

Senare togs även låten med på The Ramones album Animal Boy. Men nu hade titeln ändrats till "My Brain Is Hanging Upside Down (Bonzo Goes to Bitburg)". Förklaringen är enkel. Ramones ultrakonservative gitarrist, Johnny Ramone, var en hårdnackad Ronald Reagan anhängare. Johny gillade inte låten. Rent allmänt hade Joey ett knepigt förhållande till sin bandkollega (vilket kan höras på KKK took my baby away**) och för att blidka Johnny gick Joey med på att ändra sångens titel.  

Det finns ingen president i USA:s historia som varit inblandad i fler kontroverser och skandaler än Ronald Reagan, Iran/Contras-affären är väl den mest kända, och samtidigt lyckats lirka sig ur allt ansvar. Vid alla försök att ställa honom mot väggen log han bara sitt filmstjärneleende mot kamerorna, vinkade, och drog några one-liners. Inget fastnade, allt gled av honom. Det är inte för inte han har gått till eftervärlden som "teflonpresidenten". besöket i Bitburg var bara en i raden av alla skandaler.

Hans medarbetare i Vita Huset vid tidpunkten medgav dock att besöket i Bitburg var det största fiaskot under Reagans presidentskap - och det vill inte säga lite.

Hur gick det med statsbesöket då?

Tusentals människor hade samlats vid amerikanska flygbasen i Bitburg när president Reagan och förbundskansler Kohl anlände i helikopter på eftermiddagen den 5 maj. De togs emot av en tysk och amerikansk hedersvakt. I sista minuten hade de lagt in ett besök på koncentrationslägret i Bergen-Belsen där Reagan någon timme tidigare hållit ett känsloladdat tal. Skolbarn viftade med tyska och amerikanska flaggor, uniformerade amerikanska soldater stod i stram givakt, en tysk armékår spelade. Utanför stod också hundratals demonstranter. Reporters frågade Reagan om demonstranterna men han bara ryckte på axlarna "It's a free country."  

Sedan bar det av i limousine mot krigskyrkogården. Väl där vandrade Ronald Reagan och Helmut Kohl långsamt genom den kuperade begravningsplatsen som lystes upp av tulpaner och ringblommor. Allt var tyst medan de två ledarna passerade raderna av gravstenar. Det enda som hördes var det ödesmättade ljudet av en begravningstrumma och smattret från pressfotografernas kameror.

När de kom fram till gravmonumentet la Kohl och Reagan ner varsin krans. De höll inget tal. Kohl torkade bort en tår från ögonvrån. Reagan stirrade ut i fjärran. En tysk armétrumpetist spelade den melankoliska begravningslåten "Ich hatt einen kameraden", en sång för fallna soldater. Sedan var besöket över. Allt som allt tog det åtta minuter och fyra sekunder. Därefter bar det av mot G7 mötet för de bägge ledarna. Ännu en dag på jobbet.

”We had watched Reagan going to visit the SS cemetery on TV and were disgusted. We're all good Americans, but Reagan's thing was like forgive and forget. How can you forget six million people being gassed and roasted?”
                                             I en intervju i Spin berättar Joey Ramone om sina tankar kring Reagans besök i Bitburg.
 
 
 
*Reagan medverkade dock inte i Bonzo goes to College.

**”The KKK took my baby away” handlar om när Johnny norpade Joeys flickvän Linda Ramone, och som Johnny sedermera gifte sig med. KKK står i det här fallet för den ultrakonservative Johnny Ramone.

 

Lyssna på låten här:

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela