Låten och inspirationen

Soul Man

Sam & Dave I 1967

I was brought up on a side street, yes mam
I learned how to love before I could eat

Den varma sommaren 1967 drabbades USA av det värsta upploppet nationen skådat. Hela Detroit påverkades när staden drogs in i malström av våld och förstörelse som skulle kosta många livet. Samtidigt i en annan del av USA funderade en ung kompositör på vad det innebär att vara svart.

Det hade inkommit flera tips om att det fanns en ”Blind pig” på 12th street, närmare bestämt på andra våningen ovanpå tryckeriet Economy Printing Co. Detroitpolisen hade sedan tidigare bestämt sig för att man skulle kolla upp uppgifterna.

Kvart i fyra på morgonen söndagen den 23 juli 1967 gick en civilklädd spanare in på stället och beställde en öl. Blind Pigs, det vill säga en slags lönnkrog eller svartklubb, var vanligt förekommande i de svarta områdena. Tillslag av det här slaget var en ren rutinåtgärd hos Detroitpolisen. Och som en försiktighetsåtgärd var civilspanaren en svart polis. Man ville inte dra åt sig någon uppmärksamhet i onödan. Några minuter senare, så fort spanaren fått sin öl, lämnade han stället och bekräftade till sina kollegor att uppgifterna stämde.

Några minuter senare stormade gruppbefäl Sgt Arthur Howison tillsammans med tre poliser svartklubben. Men det gick inte som de hade förväntat sig. Vanligtvis på sådana här ställen brukade bara finnas några enstaka nattsuddare som poliserna lätt kunde leda ut. Men den här gången var det annorlunda. I lokalen pågick det en fest för tre hemvändande Vietnamsoldater och det var inte mindre än 85 personer där. Sgt Howison tvekade under några sekunder. Antingen kunde han låta det vara, eller gripa samtliga. Howison valde det senare.

Det var ett misstag.

Det blev snabbt kaotiskt inne på klubben. De flesta festdeltagarna var redigt berusade och hade inte den minsta lust att avbryta sammankomsten. Någon kastade en biljardboll mot polisen. I det här läget anropade sgt Howison på förstärkning. Dessutom var det problemet med hur man skulle få med alla till häktet. Den här helgnatten var det inte så många poliser i tjänst i 1,5 miljoners staden. Men Howison lyckades få över några polispiketer.

På gatan utanför började polisen att lasta in samtliga gripna i piketerna. De tog närmare 45 minuter. Samtidigt hade det bildats en spontan folksamling om 200 personer kring bilarna. Uppretade svarta kastade glåpord mot poliserna. I en senare rapport beskrev en polis hur en svart man gastade: "Are we going to let these white coppers take these people away? Why do they come down here and do this in our neighborhood?"

I ett kongressförhör något år senare vittnade sgt Howison att man kunde höra människor som:  "were hollering about the white police coming down and harassing them, why didn't they go to Grosse Pointe (en välbärgad ”vit” stadsdel) and raid the houses over there, instead of bothering people down here."

Vid femtiden på morgonen, när insatsen nästan var klar, kastade någon i folksamlingen en ölflaska mot en polisbil. Hopen av åskådare växt något enormt. Polisen kallade än en gång på förstärkning. Vissa i folkmassan hade börjat krossa butiksfönster. Och händelserna började allmänt gå överstyr.

Nu var det 9 000 personer på gatan.

Det var uppenbart i den tidiga varma sommarmorgonen att polisen helt tappat kontrollen över situationen. Det var nu det värsta upploppet som skakat den amerikanska nationen tog sin början. Samtidigt som Detroitborna gjorde sig redo för att gå till kyrkan kom den första molotovcocktailen farande och landade i en skobutik mellan 12th street och Blaine. Timmarna som följde skulle bli benämnda ”Street of Nightmares” av The Detroit News. 

Det var som en fördämning som brast. Alla dessa år av fattigdom, förtryck, polisvåld, diskriminering. Allt bubblade nu upp till ytan. Alltefter fler och fler anslöt sig till upploppet. Stadens polischef Frederick E. Davids försäkrade dock pressen att situation var spänd men att de hade allt under kontroll. Samtidigt började nu upploppet sprida sig till andra områden.

Polisen valde att spärra av hela 12th street. För att samla alla upprorsmakare på ett ställe. Man sände dessutom in en brandbil med bara svarta brandmän för att i möjligaste mån försöka släcka några av de allt fler bränderna. Men de möttes av gatstenar och flaskor av den arga mobben.

Polisen ändrade då taktik. De tog in sin insatsstyrka och beslöt sig för att storma hela gatan med syfte att ”snap the spine” på upprorsmakarna. Men poliserna var tvungna att backa efter att motståndet bli för stort. Någon beskrev det som ”ett hav av vrede”.

Ett stort antal hus stod i brand, en arg mobb kastade gatstenar på alla som vågade närma sig. Krypskyttar hade börjat dyka upp på taken. Nu satte även plundrarna i gång. Vandaler tog allt från soffor, kylskåp till söndagsstekar från de ödelagda butikerna. Sedan satte man eld på affären. Polisen stod maktlös och såg på.

Upploppet hade nu blivit en nationell angelägenhet. Guvernören, George Romney, begärde hjälp från armén, nationalgardet och polisen för att kväsa upploppen. President Lyndon Johnson beordrade trupper från den närbelägna Selfridge Air Force att bege sig mot Detroit för federal hjälp. “There is reasonable doubt that we can suppress the existing looting, arson and sniping without the assistance of federal troop.” telegraferade Romney till Johnson.

Söndagen hade nu övergått till måndag. Men upploppet fortsatte i oförminskad takt. Tusentals gardsmän fyllde staden samtidigt som arméns stridsvagnar rullade in på gatorna. Det var som en krigszon. På Detroits bilfabriker låg arbetet nere sedan det saknades mängder av arbetare. Upploppet spred sig nu över staden. Paradoxalt nog rådde det nästan karnevalsstämning bland upprorsmakarna. På nyheterna rapporterade en reporter att den följande natten: “was filled with the sounds of tinkling glass and laughter.”

Skratt? Upprorsmakarna skövlade och slogs i något slags lyckorus till tonerna av Martha and the Vandellas ”Dancing in the street”. En Motownhit som kommit några år tidigare och nu blev någon form av signaturmelodi för upploppet. Överallt spelades låten och militanta svarta dj:s körde den dag och natt på sina radiostationer. Det gick så långt att myndigheterna såg sig nödgade att förbjuda radiostationerna att spela sången.

Martha Reeves jagades av presskåren för sin roll i upploppet och fick frågan om hon såg sig själv som en militant ledare. Reeves bara skakade på huvudet och förnekade att det skulle finnas något dolt budskap bakom ”Dancing in the Street”: 'My Lord, it was a party song.”

Men alla skrattade inte. Detroits borgmästare Jerome Cavanagh och guvernör Romney gjorde ett besök i ett av de mest drabbade områdena. Borgmästaren sammanfattade förödelsen: “Destruction is almost total in some areas. It is very disturbing to see the number of people on the street. For want of a better term, they have a carnival spirit.”

Upploppet pågick i dagar. Under den tiden kunde Detroitborna ständigt höra polissirenerna blandat med ljudet av krossat glas och gevärseld. Gardsmän lät sina kulsprutor peppra hyreshus med misstänkta krypskyttar medan tanks körde runt på de nedsläckta gatorna.

All alkoholförsäljning och all bensinförsäljning i Detroit var tillfälligt förbjuden. Samtidigt som de styrande hade belagt staden med utegångsförbud. Kostnaderna för skadorna ökade för varje dag, för varje timma. Först 100 miljoner dollar, sedan 200 miljoner dollar och mer och mer.

Under oredan lyckade The Detroit News intervjua en av plundrarna. Han förklarade för reportern: “Negroes in this country are sick and tired of the treatment we’ve been getting. We’re going to show ‘whitey.’ If things don’t change, we burn the whole damn city down.”

Och upprorsmakarna lyckades nästan. Under tiden upploppet pågick kom fick brandmännen släcka inte mindre än 1 682 bränder runt om i staden. Först på fredagen, och då hade upploppet pågått i nästan en vecka, la sig oroligheterna. När röken och dammet hade skingrats kunde man summera följderna att upploppet; 43 människor döda, 1 189 skadade, 400 hus förstörda. Detroit, för att inte säga hela den amerikanska nationen, skulle aldrig mer bli sig likt.

Hundratals mil därifrån, i Memphis närmare bestämt, satt en ung lovande musiker vid namn Isaac Hayes och såg på nyheterna om upploppet i Detroit. Hayes jobbade vid den här tiden som vikarierande sessionsmusiker på det legendariska skivbolaget Stax men hade ambitioner på en egen karriär.

När han nu såg tumultet och förödelsen blev han bedrövad. Samtidigt noterade han att de butiker och affärer, i regel ägda av svarta, där man sprayat ”soul” på skyltfönstret förskonades från plundringen. Det var nästan som en religiös ingivelse. I en intervju med National Public Radio berättade Hayes om ögonblicket:

”I got the idea from watching on TV the riots in Detroit. It was said if you put ’soul’ on the door of your business establishment, they wouldn’t burn it. Then the word ’Soul’, it was a galvanizing kind of thing for African Americans, and it had an effect of unity, it was said with a lot of pride. So I thought, ’Why not write a tune called ’Soul Man’. And all you had to do was write about your personal experiences, because all African Americans in this country at the time had similar experiences. But we realized that in addition to being an African American experience, it was a human experience, and therefore it crossed over and became very commercial.”

Sagt och gjort. Han började genast skriva på det som skulle bli ”Soul Man”. Under processen tog han hjälp av sin låtskrivarpartner David Porter och förklarade idén för honom. Porter assisterade sedan med att skriva texten.

När de var klara anlitade de en av Stax artister, Sam & Dave, att spela in låten. Sam & Dave var en R&B- duo som året innan haft en hit med ”Hold on, I’m Coming”. Som vanligt var det Booker T & the MG:s som var husband. Men då Booker själv var i väg på college blev det hans vikare Isaac Hayes som fick sköta pianot.

”Soul Man” blev en omedelbar hit när den kom. Den gick upp på förstaplatsen på Billboards R&B -lista och som nummer två på den vanliga billboardlistan. Den blev Stax bäst säljande singel vid den här tiden.

Isaac Hayes skulle gå vidare i karriären. 1969 släppte han sin första soloplatta Hot Buttered Soul som troligtvis är galaxens bästa soulalbum. Ett album som revolutionerade hela soulgenren. Det stora kommersiella genombrottet kom när han något år senare släppte soundtracket till filmen Shaft, det första albumet av en svart artist som nådde förstaplatsen både på R&B och poplistan. Albumet låg på listorna i hela 16 månader.

På senare år blev han mest känd av den stora publiken som rösten bakom ”Chef” i den tecknade serien South Park. Isaac Hayes dog hastigt av en hjärnblödning 2008 endast 65 år gammal.

Det tog många år för både staden Detroit, och amerikanarna i allmänhet, att slicka såren efter upploppet. Kostnaden för oroligheterna slutade på mångmiljardbelopp. Upploppet var det värsta som drabbat USA ända fram tills upploppen i Los Angeles bröt ut 1992. Det skulle ha en fundamental inverkan på det amerikanska samhället i åratal.

Även soulen påverkades. Från att ha varit en opolitisk, ganska ytlig genre, inriktad på underhållning, blev soulen politisk. Marvin Gaye skippade sina smäktande kärleksballader för angelägna samhällsupprop som ”Whats’s going on” och ”What’s happening brother”, The Temptations som varit en lättviktig soulgrupp släppte ”Ball of Confusion”, Stevie Wonder lämnade helt låtar som ”My Cherie Amour” bakom sig och bad nu i stället ”Heaven help us all”. Sly and the Family Stone insisterade: ”Don’t call me nigger, Whitey, Don’t call me Whitey, nigger”, Aretha Franklin krävde ”Respect” och släppte helt ”Chain of Fools”. Och James Brown gick från ”Papa’s got a Brand New Bag” till ”Say It Loud, I’m Black and I’m Proud”.

Numera lever låtarna kvar som ett minne av de heta sommardagarna i juli. De röken steg över hustaken i Detroit medan vilda kravaller pågick till tonerna av ”Dancing in the Street”.