Låten och inspirationen

London Calling

The Clash I 1979

'Cause London is drowning
I live by the river

Apokalypsen har aldrig varit närmare. Samtidigt som den värsta kris britterna skådat lamslog nationen, så drabbades världen av en kärnkraftsolycka och kalla kriget verkade att övergå till kärnvapenkrig. Vad värre var; Themsen hotade att dränka hela London.

Britterna minns den fortfarande med fasa. De som var med berättar för sina barn och barnbarn om vedermödorna. The Winter of Discontent. Krisen som lamslog hela Storbritannien vintern 78/79 finns fortfarande i folks medvetande. Ett av de värsta nödlägen som någonsin drabbat de brittiska öarna.

Allt började under hösten. Storbritannien var sedan några år tillbaka hårt drabbat av oljekrisen och den medföljande stagflationen. Priserna steg fortfarande medan konjunkturen fortfarande låg i botten. Får att angripa problemet, och framför allt för att få ner inflationen, beslutade premiärminister Jim Callaghan under 1978 att sätta ett fem procents tak på löneökningarna. Det skulle visa sig vara ett fatalt misstag.

Den 25 september 1978, lämnade 2000 anställda på Fords bilfabrik i Dagenham sin arbetsplats i en vild strejk efter att arbetsgivaren nobbat deras bud på 35 timmars arbetsvecka och 20 pund mer i veckan. Fordanställda i Merseyside, Swansea, Daventry, Southhampton och Basildon hade redan gjort samma sak några dagar tidigare. Det dröjde till i mitten av november innan de återgick till arbetet efter att de fått ett lönepåslag på 17 procent.

De skulle bli startskottet till en våg av strejker som aldrig tidigare skådats i kungadömet. Mot slutet av månaden hade gruvarbetare, kommunalarbetare, sjukvårdsanställda alla gått ut i strejk efter att ha krävt ett lönepåslag på 40 procent. Sjukhusen runt om i landet blockerades av strejkvakter, endast akutmottagningarna höll öppet.

Nästa grupp att gå ut i konflikt var transportarbetarna. En stor del av Englands lastbilschaffisar och lokförare lät sina fordon stå samtidigt som bolag som Shell, Esso och Texaco vadade i beställningar. Nu här det till saken att vintern 78/79 var den kallaste i mannaminne. Ute på landsbygden blev byar isolerade efter hårda snöstormar. I det här läget kunde man inte få olja eller kol att värma upp hemmet. Överallt i samhället var det kaos. Bensinmackarna hade ingen bensin. I livsmedelsaffärerna gapade hyllorna tomma. Britterna kämpade för att få hem bränsle medan elementen därhemma var iskalla.  

Det var nu som Labourregeringen började förbereda för ”Operation Drumstick”. Man planerade att kalla in 15 000 armésoldater att ta över bränsletransporterna. Men operationen blev aldrig av. Det visade sig att regeringen skulle behövt sätta in undantagstillstånd för att genomföra ordern och så långt ville man inte gå. Situationen var redan genant som den var.

Samtidigt, i alla Storbritanniens större städer, växte sophögarna, då soparbetarna strejkade. Vart man än kom stank det och på gatorna låg det hela berg av sopor. I det här läget gick även dödgrävarna ut i strejk. I vissa delar av Storbritannien, som till exempel Liverpool och Tameside, kunde man inte genomföra begravningar. I stället fick man förvara liken i stora lager.

I Liverpool förvarade man de döda i en tom fabrik i Speke. Mot slutet av januari hade man 225 obegravda lik i byggnaden. I Tameside, rapporterade Daily Express, uppmanade begravningsentreprenörerna de anhöriga att plocka vigselringar och smycken från de döda i lagren eftersom det fanns farhågor om stölder.

Mitt uppe i allt detta åkte premiärminister Jim Callaghan på toppmöte till Guadeloupe med de andra västmakterna. När han var tillbaka till hemlandet i januari, efter någon vecka i Karibien, möttes han av den församlade presskåren på flygplatsen. Frågorna haglade. En brunbränd Jim Callaghan svarade artigt.

"What is your general approach, in view of the mounting chaos in the country at the moment?" frågade en reporter. 

Callaghan tystnade några sekunder innan han svarade:

"Well, that's a judgement that you are making. I promise you that if you look at it from outside, and perhaps you're taking rather a parochial view at the moment, I don't think that other people in the world would share the view that there is mounting chaos."

Inget kaos?

Dagen efter var The Suns rubrik på förstasidan: "CRISIS? WHAT CRISIS?"*. Det var i den här vevan som uttrycket The Winter of Discontent myntades av någon journalist på samma tidning. Uttrycket är en replik i William Shakespeares pjäs Richard III som på ett bra sätt sammanfattar situationen: ”Now is the Winter of our Discontent / Made glorious summer by this sun of York..." 

Under hela krisen pågick demonstrationer runt om i Storbritannien mot strejkerna. Men de möttes genast av motdemonstrationer för strejkerna. I kulisserna åsåg en viss Margaret Thatcher det hela. Hon hade sin plan klar. Hon tänkte inte acceptera att hela nationen lamslogs av trilskande fackförbund.

Krisen började så långsamt ebba ut i slutet av februari. Då gick regeringen med på att ge lastbilschaufförerna ett påslag på mellan 17 till 20 procent. Facket jublade. Många anser att the Winter of Discontent var en triumf för facket. Men det var en pyrrhusseger. Den allmänna opinionen hade vänt. Många britter ansåg att facket hade för mycket makt. Och att nationen inte kunde fortsätta på det här viset.

Mitt uppe i allt detta gick Joe Strummer och oroade sig. Joe Strummer var en nyhetsknarkare. Ni känner till det, det här behovet att hela tiden ha koll på vad som händer i världen. Under början av 1979 hade han följt nyheterna med växande obehag. Det kändes som han hade hamnat i Dystopia när han åsåg hur krisen tog ett allt fastare grep på om hans hemland.

Nu måste man ha i åtanke att samtidigt som detta utspelade sig härjade det kalla kriget som värst. USA och Sovjetunionen tävlade om att sätta ut så många kärnvapenspetsar som möjligt. På ett enda knapptryck kunde hela jorden vara utplånad.

I mars kom dessutom nyheten om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Under några minuter höll hela världen andan samtidigt som den radioaktiva gasen vällde ut. Joe Strummer såg framför sig en värld full av radioaktivitet med förödda jordar samt muterade människor och djur.

Det var som om apokalypsen hade drabbat jorden. Att den gick mot sin undergång. Och när man inte trodde att de kunde bli värre varnade myndigheterna för att Themsen riskerade att svämma över och bokstavligt talat dränka både människor och byggnader.  "We felt that we were struggling about to slip down a slope or something, grasping with our fingernails. And there was no one there to help us." Berättar Joe Strummer i en intervju. I ett tillstånd av trotsigt motstånd skrev han texten till ”London Calling”:

The ice age is coming, the sun's zooming in
Meltdown expected, the wheat is growing thin
Engines stop running, but I have no fear
'Cause London is drowning
I live by the river

”London Calling” är en låt som andas oro, ångest men samtidigt en massa kämpaglöd. Jorden har trots allt inte gått under än. I en intervju med Uncut berättar Joe Strummer att han fick idén till låten när han åkte i en taxi med sin dåvarande flickvän Gaby Salter hem till deras lägenhet i World’s end: ”There was a lot of cold war nonsense going on, and we knew that London was susceptible to flooding. She told me to write something about that.”

Joe Strummer skrev ”London Calling” tillsammans med The Clash gitarrist Mick Jones. Men enligt Jones var det en rubrik i London Evening Standard som triggade Strummer att skriva texten. I sin självbiografi Anatomy of a song berättar han att tidningen varnade för att: ”The North Sea might rise and push up the Thames, flooding the city."

Mick Jones fortsätter:

"We flipped. To us, the headline was just another example of how everything was coming undone.”

Hela låten är full med apokalyptiska övertoner och beskrivningar av krisen. Titeln alluderar på BBC World services hälsningsfras: ”This is London Calling …” vilket användes under andra världskriget, ofta i radiosändningar till ockuperade länder.

Men i låten nämns inte bara de pågående världskrisen utan även polisvåld, musikbranschens hårda villkor, Strummers hepatit med mera. För att ännu mer koppla på det dramatiska tonar låten ut till ljudet av morsesignaler som bildar bokstäverna ”SOS”.

”London Calling” räknas idag som en klassiker. En av de bästa punklåtar som någonsin har gjorts. Precis som albumet London Calling i omröstning efter omröstning kvalar in bland de bästa plattor som sett dagens ljus. ”London Calling” är en minnesstod för den här perioden. Då allt verkade gå åt helvete.  

Nåväl. Themsen svämmade inte över. I alla fall inte mycket och både Joe Strummer och hans lägenhet klarade sig**. Kärnkraftsolyckan i Harrisburg fick begränsade skadeverkningar. Kalla kriget ebbade så sakteliga ut. Även om Putin på nytt hotat med kärnvapenkrig.

Också the Winter of discontent tog slut. När det blev val i maj 1979 vann Margaret Thatcher en jordskredsseger. Under valet hade Tories haft som slogan ”Labour isn’t working”. Nu satte hon genast i gång sin kamp för att krossa facket. Efter den hårda gruvarbetarstrejken några år senare såg Margaret Thatcher ut att nått sitt mål.

Jim Callaghan har i efterhand sagt att han ångrade sin knasiga kamp mot inflationen och hela Winter of discontent. Han summerade sin insats under krisen med "I let the country down".