Låten och inspirationen

It’s The Hatton Garden Job

Arthur Kay & The Clerks I 2017

Time is always there to plan a scheme …

Påskhelgen 2015 var ovanligt varm. Medan Londonborna njöt av ledigheten i solen; shoppade, satt på kaféer eller bara strosade omkring, pågick det märkliga aktiviteter under deras fötter. Några sammansvurna jobbade sig metodisk i genom huvudstaden säkraste bankvalv. Det skulle bli den största stöten i Storbritanniens historia. Den var utförd av folkpensionärer. 

Några meter under marken jobbade några män iförda orangea arbetsoveraller febrilt. För att komma in genom en tio ton tung bombsäker valvdörr till bankvalvet Hatton Garden safe Deposit Company. Bankvalvet låg i Londons burgna juvelerarkvarter, där stadens juvelerare och guldsmeder förvarade sina värdesaker. Det skulle egentligen inte gå att bryta sig in i. Men det här gänget hade en snillrik plan.

Någonstans hade man lyckats komma över en nyckel till byggnaden valvet låg i. Efter att ha smugit in i själva byggnaden förklädda till byggnadsarbetare, klättrade tjuvarna flera våningar nedför ett långt hisschakt, kopplade bort larmsystemet, och borrade ett 51 cm långt hål genom den förstärkta betongen, innan de ålade sig in genom hålet och plundrade valvet och alla bankfack på allt sitt innehåll. Med hjälp av soptunnor på hjul rullade de sedan ut bytet till de väntande bilarna. Guld, kontanter och ädelstenar till ett värde av över 150 miljoner kronor.

Stöten blev sedermera känd som "the Hatton Garden Burglary" och åklagaren som åtalade männen bakom det skulle kalla den: ”The last great british heist”. Det var inte bara ett av de största inbrott som genomförts, det var också ett av de märkligaste. Det visade sig att gärningsmännen var ett gäng folkpensionärer och farföräldrar, under ledning av den 76-årige kåkfararen Brian Reader, som åkte på pensionärsbiljett på bussen till brottsplatsen. The Sun gav dem snabbt smeknamnet ”The Diamond Wheezers” detta gäng förbrytare som övervann diabetes, hjärtsjukdomar och inkontinens för att genomföra århundradets kupp.

I Dan Bilefskys mycket underhållande bok The Last Job: The “Bad Grandpas” and the Hatton Garden Heist kan man läsa om hela historien. Det är en sanslös story, där läsaren får lära känna en hel del av Londons undre värld med karaktärer som ”Little legs” Larkins, Billy The Fish och Jimmy Two Baths. En av skurkarna som finns beskriven i boken har två rottweilers vid namn Brinks och Mat (efter det i Storbritannien kända Brink’s Mat-rånet*); en annan hade en gång en lejonunge som husdjur och har en dörrklocka som spelar ledmotivet till Goldfinger. Hela historien är som hämtad ur en billig actionrulle.

Ur många avseende var Hatton Garden inbrottet den perfekta stöten. Till att börja med stod polisen rådvilla. De hade dessutom gjort en dundertabbe. I ett svagt ögonblick hade tjuvarna lyckats sätta i gång inbrottslarmet. Men polisen hade inte åkt på det. Scotland yard satte nu in sin elitstyrka ”The flying Squad”. I utredningens början misstänkte polisen att dådet var utfört av en östeuropeisk liga som kallades the Pink Panther. Men ganska snart började de få upp ett spår. För tjuvarna hade gjort vissa misstag.

Det fanns inga dna-spår, inga fingeravtryck och man hade metodiskt tagit bort alla kameror inne i byggnaden när man genomförde stöten. Men London är full CCTV. Man hade missat att ta bort dem från kvarteren runt omkring. Ganska snart blev polisen intresserad av en iögonfallande vit Mercedes som sågs på kamerorna i närheten av brottsplatsen vid tidpunkten för dådet.

Ännu mer intresserade blev de när de såg att bilen tillhörde en viss John ”Kenny” Collins, senare beskriven av sina kumpaner som en “wombat-thick old cunt”, en känd kriminell som hade ett brottsregister som sträckte sig ända bak till 1961. Det visade sig att han hade använt sin egen privata bil. Bit för bit kunde nu Scotland Yard lägga ihop pusslet.

Två veckor efter stöten satte The Flying Squad i gång en massiv övervakningsoperation. Spåren från Collins ledde dem till Brian Reader, som var en av deltagarna i Brink’s-Mat rånet, och till Terry Perkins som hade avtjänat ett 22-årigt straff för inbrottet på Securicor samma år. Ledare för hela operationen verkade vara en person som de andra benämnde ”Basil”.

 Polisen satte i gång att avlyssna gängmedlemmarnas bilar, vilket gjorde att de kunde höra hur de planerade att flytta delar av bytet. Nu ska det med en gång nämnas att polisen hade vissa problem. Skurkarna hade på bilradion så högt och pratade så grov cockney att de hade stora svårigheter att höra vad de sa.

Inom kort hade de ringat in ännu fler deltagare i inbrottet. Till polisens glädje brukade de dessutom samlas på sitt favoritställe, Castle pub i Islington, norra London, för att skryta om dådet. Polisen filmade dem när de träffades och satte in läppläsare för att tolka deras konversation. Polisen blev varse om hur rånarna skröt om dådet, och man talade om det som ”det sista jobbet”.

Det här var alltså gubbjävlar; gubbstruttar. En samling folkpensionärer som tömt bankfacken på en av Londons mest säkra förvaringsdepåer. Nästan dragit polisen vid näsan. Planen var genialisk, om det inte vore för att gärningsmännen missat utvecklingen de senaste 30 åren. Till att börja med hade man använt sina egna bilar utan att byta registreringsskyltarna, och vad värre var sina egna mobiler, i stället för ”burners”, dvs engångsmobiler. Polisen kunde snabbt säkra spåren efter dem.

Det var ett gäng färgstarka personligheter polisen fick bekanta sig med. Äldst i ligan var ledaren Brian Reader på 76 år. Yngst var inbrottstjuven Danny Jones, 58 år, som beskrevs av sina vänner som en lugn och trevlig kille som gillade att ha roligt på sin fritid. Danny hade precis som de andra ett långt kriminalregister som gick tillbaka ända till 1975. En kompis beskrev honom som “eccentric to the extreme” och “bit of a Walter Mitty”, besatt av att spå i händer och känd för att sova i sin mammas nattlinne iförd en fez (!).

Nu får man inte glömma att det fanns offer också. Många av de privatpersoner och företagare som förvarade sina tillgångar i Hatton Garden blev ruinerade. Förlorade allt. En stor andel av dem var juvelerare. En av dem som blev bestulen på stora delar av sina tillgångar var företagaren Sammy Akiva. I en intervju med BBC berättar han att han fick en chock när han fick reda på dådet: "The police told me 'Your box has been broken' and honestly I didn't know where I was, I was screaming. I took it terrible." 

När BBC träffar honom flera månader senare har han fortfarande inte hämtat sig och känner sig ”yr hela tiden” och har blivit tvungen att ta medicin för att klara vardagen.

När det blev dags för att flytta delar av bytet hade polisen lagt sig i en fälla. När stöldgods värt närmare 50 miljoner kronor fördes över till Kenny Collins vita mercedes slog polisen till och grep stora delar av gänget på bar gärning. Polismännen häpnade när de såg Lidl-kassarna fulla med guld och juveler. Eller som en av gärningsmännen uttryckte det vid tillslaget: “It’s overwhelming I suppose, innit?”. Men en av bovarna lyckades de inte få fast; ”Basil” och han är den enda i ligan som polisen vare sig lyckats spåra eller identifiera. Och 100 miljoner kronor av bytet är fortfarande försvunnet.

Den här historien var naturligtvis som gjord för att göra film av. Och film blev det. Minst två långfilmer om pensionärerna har producerats de senaste åren. Det har dessutom gjorts dokumentärer, radioteater och skrivits böcker om den fräcka kuppen. Och naturligtvis har den även förevigats i musikvärlden. 

Har du någonsin hört talas om Arthur Kay & The Clerks? Du behöver inte ha dåligt samvete. Det har knappast någon annan heller. Arthur Kay & The Clerks är inte Storbritanniens mest kända ska-band. Knappast det mest populära heller. Men vad de förlorar in bristande talang tar de igen i energi och entusiasm.

Arthur Kay är en veteran inom den brittiska rocksteady och skarörelsen. Han var en av de ursprungliga ”rude boys” i London på 60-talet. Senare jobbade han som sessionsmusiker på det legendariska Trojan Records under många år. En musikens grovarbetare, jämngammal med the diamond wheezers, som sällan får de stora rubrikerna men som ständigt förser oss med god ska och svettiga konserter. Med sin distinkta cockneyaccent är han en välkänd profil i skakretsarna. På senare tid har han slagit sig ihop med kompbandet The Clerks.

På sitt album The Night I Came Home från 2017 har de med sin skildring av dådet: ”It’s the hatton garden job”. Arthur Kay är i fin form på det här spåret. Låten är en nostalgisk tillbakablick på det London som en gång var. Sjungen på bred cockney.

Nåväl. Åtta personer dömdes till slut för inbrottet. Allihopa i ligan medgav gärningen. Flera av dem var tvungna att ha hörapparat i rätten. De placerades samtliga på högsäkerhetsanstalter. Några av dem sitter fortfarande av tid bakom galler.

”The Grandpas” gjorde allt rätt, men i fel decennium. Det var som en av deras försvarsadvokater uttryckte det: “1980s criminals who committed a crime in the 21st century”. 

Basil, då? Tja, man har fortfarande inte lyckats spåra honom och större delen av bytet har ju ännu inte hittats. Antagligen sitter han på demensboendet och grunnar på vad han la det. En sak är i alla fall säker; gammal är äldst.

“It’s overwhelming I suppose, innit?”

                                                   En av medlemmarna i ”The Diamond Wheezers” kommentar när polisen grep dem på bar gärning då de lastade om bytet.

*Brink’s-Mat rånet genfördes mot en depå vid flygplatsen i Heathrow 1983, då guldtackor för närmare 100 miljoner kronor stals.

Lyssna på låten här: