Det svartnar för Mr Excitement
Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile)
Van Morrison I 1972
Oh, let it all hang out
På kvällen den 29 september 1975 var det dags för Dick Clarks oerhört populära Good Ol’ Rock and Roll Revue. Den här gången sände de live från Latin Casino i Cherry Hill, New Jersey. Kvällens huvudgäst var R&B-artisten Jackie Wilson. En bit in i programmet var det dags för soulstjärnan att äntra scenen. Han körde i gång med sin kända hit ”Lonely Teardrops”. Han var i god form. Han fick genast igång publiken genom att köra sin gamla vanliga scenshow.
Men några minuter in i framträdandet, mitt i meningen ”My heart is crying …”, kollapsade han plötsligt. Allt svartnade. Han föll handlöst ner på scenen. Publiken reste sig upp och applåderade. De trodde alla att de var en del av showen. Men Dick Clark förstod att något var fel och beordrade musikerna att sluta spela. The Coasters Cornell Gunter, som stod bakom scenen, sprang fram och gav Jackie Wilson hjärtmassage. Men det hjälpte inte. Jackie Wilson var ohjälpligt ”borta”.
Jackie Wilson tillhörde den första generationen soulstjärnor tillsammans med Sam Cooke och Ray Charles. Men till skillnad från de andra så räknas han inte bland de största. Och han är nästan bortglömd idag. Trots att han när det begav sig hade närmare 50 singlar och 30 album på den amerikanska topplistan. Men Jackie Wilson hade en mycket ojämn skivproduktion. Wilson var inte, som de andra artisterna, så intresserad av att gå in i studion. Han var en showman. En entertainer. Det var scenen som var hans rätta element. Det var här han trivdes bäst. Inte för inte kallades han Mr Excitement.
Jackie Wilson växte upp i de ruffigare delarna av Detroit. Under tonåren var han med i olika ungdomsgäng. Wilson inledde en karriär som boxare i hemstaden. Han var mycket framgångsrik och vann ett flertal matcher. Vid sidan om ägnade han tiden åt att sjunga gospel i kvarterets kyrka. Men ju längre tiden gick (och till sin oroliga mammas lättnad), ju mer förstod han att det var musiken han ville ägna sig åt.
Jackie Wilson hade utseende, gott självförtroende på gränsen till hybris och lägg därtill en ovanligt bra sångröst. Han var en favorit bland kvinnorna. Han var både en artist och idrottsman. En känslig kille som kunde vara brutal. Och kärleken var ömsesidig - han älskade verkligen kvinnor.
R&B-artisten från Detroit gjorde sig snabbt ett namn. I synnerhet med sina spektakulära scenshower. Han var sin generations främste showman. Från boxningen hade han nytta av den atletiska träningen. Han kunde göra piruetter, volter, gå ner i spagat; ”spins, splits, thrills and spills” som det står i hans biografi. Den enda artist som kunde mäta sig med Jackie Wilsons energi på scenen var James Brown.
Men han hade också förfining. Jackie Wilson var mycket noga med sin stil, sin frisyr och sina kläder. Han hade dessutom en röst som kunde mäta sig med en operatenor. Han sjöng som en gud. Ena stunden passionerat viskande till att nästa gå upp en ton som kunde spräcka kristallen i kristallkronorna. Allt detta sammantaget gjorde kvinnorna galna.
Hans scenshow var sexuellt laddad; han slet av sig kläderna, ryckte upp skjortan så knapparna flög, gned mikrofonen mot skrevet, flämtade och stönade. Framme vi scenkanten kunde tjejerna knappt bärga sig. De skrek hysteriskt vid varje rörelse han gjorde om de inte svimmade i någon form av masspsykos.
Musikhistorikern Billy Vera har beskrivit hur det kunde gå till på en konsert:
”För att fullt ut uppleva Jackie så måste man ha sett honom på en scen. När han snurrar sin mohairkavaj högt över huvudet (han har redan svettats rakt igenom sin svarta, skräddarsydda skjorta, som dessutom har spräckts längs hela ryggen) och hoppar högt upp i luften. Han landar i spagat, fortfarande med så mycket kraft i lungorna att han når en ton så hög att bara en hund kan höra den. På en mikrosekund lyfter han sig själv upp med ett grepp om skjortkragen, gör en 360 graders piruett, sparkar omkull mickstället och drar det till sig med sladden så att det landar i hans högra hand. Han kastar kavajen bakom sig, efter att ha retat de första bänkraderna med den … och sedan ligger han där, på rygg, med huvudet hängande över scenkanten.”
En av de tonårstjejer som besökte Mr Excitements konserter i mitten av sextiotalet var sångerskan Chrissie Hynde. I rockskribenten Lennart Perssons utmärkta bok Feber 2 berättas vad som utspelade sig: Wilson ligger ner på scenen och en av hans medhjälpare leder fram tonårsflicka efter tonårsflicka till scenkanten. Hynde hamnar också där och får en kyss, djup och blöt; hennes första. ”Det var som att bli välsignad av påven.”
Samtidigt började Jackie Wilson att göra avtryck på listorna. Han fick stora framgångar med låtar som ”Dogging around”, ”Danny Boy” och ”(You keep lifting me) Higher and Higher”. Hans framgång gjorde att det hela tiden fanns ett behov av nya låtar. En ung Detroitkille, som precis som Jackie Wilson under en period tävlat som boxare, vid namn Berry Gordy erbjöd soulkungen två alster han skrivit. Det var ”Lonely Teardrops” och ”Reet Petite”. De två låtarna skulle bli Jackie Wilson största hits och de två sånger som definierade hans hela karriär.
Men även om Jackie Wilson sjöng mjuka soulåtar var han kontroversiell. Han anklagades för att vara omoralisk. Kritiken kom från alla håll. Framförallt från föräldrar som inte vågade släppa sina döttrar till konserterna. I en insändare i magasinet Soul skrev en kvinna: ”If people were to act like that man does in public, then we wouldn’t were clothes and have our own houses. Everyone would just run around nude and party in the streets. I suggest you quit running stories and pictures of that man until he either cleans up his act or quits singing altogether. To think white people got upset over Elvis Presley.”
Elvis Presley ja, för många var Jackie Wilson det svarta svaret på The King of Rock. Men det kanske borde ha varit tvärtom. Vintern 1956 var Elvis med sitt entourage på några dagars nöjesresa i Las Vegas. En kväll fick han se Jackie Wilson uppträda med sitt dåvarande band Billy Ward & His Dominoes. Bland annat framförde de Elvis egen hit ”Don’t be Cruel”. Tagen av upplevelsen återvände Elvis tre kvällar på rad för att se den för honom okände sångaren. Elvis blev till och med inbjuden backstage efter en av spelningarna. Det blev ett hjärtligt möte. Jackie Wilson avslöjade bland annat för Elvis att han tog salttabletter och drack litervis med vatten innan en konsert för att svettas ymnigare under showen.
När Elvis några veckor senare gör sitt sista och viktigaste TV-framträdande i Ed Sullivans show, med tittarsiffror på sanslösa 80 procent, var hans version av ”Don’t be Cruel" klart inspirerat av Jackie Wilsons.
Trots framgången, trots alla hitsinglar och topplisteplaceringar, tjänade Mr Excitement aldrig några stora pengar. Under hela sin karriär hade Jackie Wilson skatteverket i hasorna och en ohälsosam relation med maffian. Lägg därtill alkoholmissbruk. Ytterligare en av anledningarna till att karriären gick på sparlåga var dålig management. Trots att hans singlar även gjorde succé utomlands satsade hans skivbolag över huvud taget inte på någon Europaturné. Det var först när Motown dök upp på banan som de förstod vikten av att lanseras även utanför USA.
Under tiden Jackie Wilson kämpade med att få rätsida på sin karriär, undrade Berry Gordy var alla pengarna hade tagit vägen. Efter ”Lonely Teardrops” och ”Reet Petite” hade han skrivit ytterligare några hitsinglar till Wilson. Han lärde sig snabbt att intäkterna från en hitsingel först går till artisten, skivbolaget, producenten och förläggaren - innan det når låtskrivaren. Han beslöt sig för att starta sitt eget skivbolag. Som han själv kommenterade det: ”You can go broke with hits if somebody else is producing them”.
En annan distraktion för Mr Excitement var älskarinnorna. Jackie Wilson älskade kvinnor och kvinnorna älskade honom. Han var häradsbetäckare av rang. Redan som 16-åring blev han pappa. Det är okänt hur många barn han fick med sina fruar och sina otaliga älskarinnor. Vanligtvis brukar uttrycket promiskuös användas som en nedsättande term för kvinnor. Men Wilson var promiskuös i ordets bemärkelse. En relationsmissbrukare som använde kvinnor som förbrukningsvaror. Som ett liderligt bi som går från den ena blomman till den andra, hade han flera förhållanden samtidigt.
Till slut blev det för mycket av det goda. I februari 1961 blev han skjuten med flera skott av en älskarinna vid namn Juanita Jones som hade ertappat honom med att vänstra med ytterligare en älskarinna (!). Jackie Wilson var en hårsmån från att stryka med. Soulsångaren fördes med ilfart till sjukhuset där läkarna lyckades rädda hans liv. Men han förlorade ena njuren och en kula, som satt bara millimeter från ryggraden, vågade läkarna inte ta bort, så den satt kvar i resten av hans liv.
En av alla Jackie Wilsons fans var en rödlätt, lite mullig, yngling från Belfast vid namn Ivan (van) Morrison. Van Morrison brukar beskrivas som en sur jävel. Men när han lyssnar på sina gamla R&B förebilder verkar hans sinnesstämning lättas upp. 1972 på albumet Saint Dominic’s Preview spelade han in sin hyllning till kvinnokarlen och idolen; ”Jackie Wilson Said”.
”Jackie Wilson Said” är en svängig sak. Mycket svängigare än så här kan det knappast bli. Van och hans band visar upp den bästa sidan av sin ”Ulstersoul”. Låten, som är en av Morrison bästa, fångar andan i Jackie Wilsons soul, i synnerhet med frasen ”Let i all hang out”. Låten spelades in i en enda tagning. De förvånade musikerna kunde efteråt konstatera att det inte kunde gjorts bättre.
Nu är ”Jackie Wilson Said” inte Van Morrisons enda hyllning till sina soulförebilder. Något år tidigare släppte han ”Domino” som är en hyllning till legendaren Fats Domino.
Jackie Wilson drabbades av en massiv hjärtattack den här kvällen på Latin casino. Om det inte vore för att Cornell Gunter gav honom hjärt- och lungräddning direkt hade han dött omedelbart, men i stället hade han fått svåra hjärnskador på grund av syrebrist på hjärnan. Jackie Wilson låg i koma i flera år, där hans liv hölls uppe av maskiner.
1976 vaknade han tillfälligt upp ur koman men det varade bara någon dag innan han föll tillbaka i medvetslöshet igen. Jackie Wilson dog på ett vårdhem 1984, åtta år efter den fatala hjärtattacken. Han blev 49 år. Vid det här laget var alla hans tillgångar borta och han var bortglömd av den publik som några decennier tidigare hade hyllat honom. När han dog fanns det inte ens pengar till en gravsten. Först efter någon startat en insamling 1987 kunde man resa en på hans grav.
Jackie Wilson var en pionjärerna inom R&B och soul. Och de som hade varit på någons av hans konserter lär inte glömma det. Och hade det inte varit för Jackie Wilson hade antagligen aldrig Motown sett dagens ljus, inte heller Hitsville USA eller alla de artister som kom fram genom Berry Gordys skivbolag. För i och med att Jackie Wilson gjorde den unge låtskrivarens låtar till världshits, la han grunden till det som skulle bli ett banbrytande skivbolag. Men det är en annan historia.
