Sunday Bloody Sunday

U2 I 1983

The trenches dug within our hearts
And mothers, children, brothers, sisters torn apart

Den var bara en vanlig dag i december 1972. Invånarna i Belfast hade så smått börjat att ladda inför den stundande högtiden. Juldekorationer lyste upp de sargade kvarteren. Men i en ödslig del av staden blev den medelålders, ensamstående tiobarnsmamman Jean McConville bortförd från sitt hem av IRA. Hon sågs aldrig mer igen.

Jean McConville hade en lite speciell bakgrund. Hon var född i en protestantisk familj i Belfast. Hon gifte sig med en katolsk man och i samband med bröllopet valde hon att konvertera till katolicismen. Familjen bosatte sig i de protestantiska delarna av Belfast. Det dröjde dock inte länge förrän familjen var tvungna att lämna huset efter hot från lojalisterna och istället bosätta sig i de katolska delarna av stan, i västra Belfast.  

Jeans man dog efter några år och lämnade henne som änka med tio barn varav det äldsta led av hjärnskador vilket gjorde att han krävde speciella vårdinsatser. Jean McConville var ofta deprimerad och funderade emellanåt på självmord. På hösten 1972 inträffade en speciell händelse som gjorde henne till ovän med grannarna i kvarteret. En brittisk armésoldat sköts ner utanför hennes hus. Döende skrek han på hjälp. Jean McConville valde då att gå ut och hjälpa mannen.

Några månader senare stormade tolv IRA-män in i hennes bostad när hon låg och tog ett bad. De drog henne ur badkaret och förde bort henne, mitt framför ögonen på hennes hysteriska, panikslagna, barn.

Under åratal var Jean McConvilles försvinnande en gåta. IRA förnekade kategoriskt att de skulle ha något med bortförande att göra. Under 1990-talet satte en av Jeans döttrar i gång en kampanj för att försöka få politiker och myndigheter att agera för att försöka finna sanningen bakom McConville, och många andra civila personer i Nordirlands, försvinnande. Sakta men säkert kom sanningen fram.

Det visade sig mycket riktigt att det var IRA som fört bort Jean McConville. Hon anklagades officiellt för att vara en informatör till den brittiska armén (något som hennes familj ihärdigt förnekar). Organisationen gav till slut information var hennes kvarlevor låg. Men hennes kropp hittades inte på platsen.

IRA å sin sida påstod att de hade funnit en massgrav med nio personer (inkluderat McConville) som hade mördats under 70-talet och vars kroppar aldrig återfunnits. IRA:s förklaring till morden var att de mördade var spioner, informatörer eller personer skyldiga till att ha stulit IRA vapen och använt dem i väpnade rån.

Det dröjde till augusti 2003 innan kvarlevorna efter Jean McConville slutligen hittades nergrävd på en strand på Irlands västkust, inte långt från gränsen till Nordirland. Det dröjde 31 år från det att hon mördades till dess hennes familj fick begrava henne.

På många sätt är Jean McConvilles öde symboliskt för det inbördeskrig som har härjat Nordirland de senaste 30 åren. Ett inbördeskrig med etniska och religiösa förtecken, präglat av oförsonlighet och hat. Ett krig som rent bokstavligt delat Nordirland i två delar.

Men vi tar det från början. 1922 blev Irland självständigt från Storbritannien. Det de irländska nationalisterna hade efter några års kamp fått i genom sina krav på självständighet. Men Storbritannien ville behålla sex av Irlands 32 grevskap. De sex uppe i det nordöstra hörnet av ön, ett område som kallas Ulster, där majoriteten av befolkningen var protestanter. Glada över den nyvunna friheten gav de irländska nationalisterna med sig och lät Storbritannien få i genom sina krav.

Men alla var inte så glada över avtalet. IRA fortsatte som underjordisk gerillaorganisation för att hela Irland skulle bli irländsk. Kampen gick emellertid på halvfart. Deras militära aktioner och olika attentat var ofta taffligt gjorda. Revolutionen gick på sparlåga och inom IRA var det många som ville att organisationen skulle bara ägna sig åt politik och lämna den väpnade kampen åt sidan.

Mot slutet av 60-talet hade emellertid en medborgarrättsrörelse på Nordirland börjat växa fram. Den katolska minoriteten på Nordirland hade i sekler varit ekonomiskt och politiskt diskriminerade. Arbetslösheten bland katolikerna var skyhög och de bodde ofta i de sämsta områdena.

När de nu började protestera för bättre villkor möttes de av omotiverat övervåld. Vid flera tillfällen öppnade den i huvudsak protestantiska poliskåren eld mot demonstranter och protestantiska grupper terroriserade katolska bostadsområden. 1969 gick det så lång att regelrätta gatustrider utbröt mellan katolska och protestantiska grupper. Många katolska familjer tvingades hals över huvud att lämna bostadsområden där de var i minoritet och vice versa.

Det var det här året provisional IRA bildades. Provisional IRA, The Provos, är det som vi i dagligt tal menar med IRA. Egentligen var det en utbrytargrupp ur det ursprungliga IRA. Fram till nu hade IRA varit Dublinbaserat men The Provos var baserat i Belfast. De bildades i grund och botten för att skydda Nordirlands katolska befolkning och till skillnad från ursprungliga IRA var de fast beslutna att använda vapen för att få i genom sina intressen. 

Till att börja med hade The Provos inte den folkliga opinionen i Nordirland bakom sig. Folk i gemen ville inte ha en väpnad kamp utan bara bättre livsvillkor. Men efter den blodiga söndagen i januari 1972 vände folkopinionen och The Provos kunde värva tusentals nya medlemmar.

IRA:s väpnade kamp mot Storbritannien var som värst under 70-talet. Dagligdags under den här perioden dödades folk på bägge sidor. IRA utförde attentat och både civila och militära brittiska mål. Ett stort antal bombdåd genomfördes i England. Bland annat bombade ett flertal pubar.

Även regelrätta strider utkämpades mellan IRA och armén eller IRA mot den protestantiska paramilitära milisen. Ett stort antal civilpersoner på Nordirland fick sätta livet till både på den katolska och protestantiska sidan, anklagade för att på något sätt ha gynnat eller hjälpt den andra sidan. Under åren 1966 till 2001 beräknas 3 665 personer ha dött i det nordirländska inbördeskriget. Av dem beräknas lite mer än hälften ha dödats av IRA.

U2 slog tidigt i genom i USA. I många avseenden var U2 det första ”riktiga” rockbandet från Irland. Tidigare hade det inte kommit så många artister från den gröna ön; van Morrison var ett jehovas vittne från Nordirland, Phil Lynnott var mulatt med brasiliansk far och irländsk mor, till råga på allt född i England, återstod bara Boomtown Rats men de var ju ett punkband. Bland den irländsk/amerikanska publiken fanns en enorm efterfrågan efter ett irländskt rockband; en artist som representerade dem. U2 kom perfekt i tiden.

Redan efter första albumet Boy 1980 genomförde U2 en lång USA turné. De tillbringade åtskilliga månader i landet i väster. I samband med lanseringen av uppföljaren; October, genomförde irländarna ytterligare en turné i USA.

I biografin U2 – a conspiracy of Hope beskriver författarna Dave Bowler och Bryan Dray hur Bono och company på ett tidigt skede under turnerandet i Amerika började inse att de hade blivit en bricka i ett politiskt spel. 1981 var de inbjudna till som en av huvudgästerna till den famösa Saint Patricks Day paraden i New York. Tanken var att U2 skulle spela live från ett lastbilsflak i kortegen. Men bandet valde att lämna återbud när det kom fram att Bobby Sands utsetts till hedersgäst under paraden.

Vid ett annat tillfälle, efter en spelning i San Francisco, väntade ett 40-tal fans utanför sceningången för att få autografer och en pratstund med bandet. Ett av fansen sträckte fram ett hopvikt pappersark till Bono för att få en autograf. Av en ren slump vecklade Bono ut pappret innan han skrev på. Det visade sig vara ett upprop för IRA som han nästan hade undertecknat.

Det sista U2 ville var att bli ihopkopplade med konflikten i Nordirland. Samtliga medlemmar i bandet var uppfostrade i sekulariserade familjer. Hälften av bandet var protestanter och de hade träffats på en av Dublins få sekulariserade skolor. Vid flera tillfällen hade pressen ställt frågor om deras inställning till Nordirland konflikten och IRA. Varje gång hade U2 svarat att de var från Dublin och att de dagliga händelserna i Belfast inte var något som direkt påverkade dem.

U2 var ett band som tog avstånd från gränser och territorier. Redan från början verkade de för att alla konflikter skulle lösas med fredliga medel. Bono var noga med att påpeka att först och främst var de människor – sedan irländare. Men nu verkade det som de ofrivilligt blev indragna i den nordirländska konflikten.

U2:s svar blev ”Sunday Bloody Sunday”. Låten är en fredsappell. Gång på gång frågar Bono hur länge han måste sjunga den här sången. Hur länge konflikten mellan engelsmän och irländare, protestanter och katoliker måste fortsätta att plåga befolkningen på Irland.

And the battle's just begun
There's many lost, but tell me who has won?
The trenches dug within our hearts
And mothers, children, brothers, sisters torn apart

Som metafor använde Bono de två blodiga söndagar som dittills hade drabbat den krigsmärkta ön. Den första kom 1921 då engelska soldater öppnade eld mot en fotbollspublik som samlats i Dublins Croke Park efter en match och dödade 14 människor. Dådet var en vedergällning för en IRA attentat som skett tidigare under dagen då IRA hade mördat tolv konstaplar i den irländska poliskåren.

Den andra blodiga söndagen inträffade 30 januari 1972 då brittiska trupper öppnade eld mot ett demonstrationståg i Derry. Tretton oskyldiga demonstranter sköts ihjäl.

U2 ville inte ta ställning till någon sida i konflikten. De tog endast ställning mot våld som en politisk lösning. ”Sunday Bloody Sunday” var ett personligt ställningstagande mot den konflikt som delat Irland i två delar, splittrat familjer och dödat ännu fler.

Den nordirländska konflikten var en cancersvulst för den irländska ön. En långsamt dödlig sjukdom som sakta bet sig fast i den alltmer sargade kroppen. Där konflikten blev allt mer hatisk och oförsonligare för varje dag som gick. Och där inbördeskriget gått så lång så det i det närmaste skulle vara omöjligt för kommande generationer att kunna försonas och leva och arbeta tillsammans. Budskapet från Bono och U2 var klockrent; aldrig mer en blodig söndag till.

”Sunday Bloody Sunday” var öppningsspåret på albumet War. Temat för albumet var krig och fred. Och på gruppens konserter fanns stora vita fanor på scenen för att symbolisera kapitulation och ett slut på krig. 

”Sunday Bloody Sunday” blev snabbt en hit. Men låtens mångtydiga text misstolkades av många fans som ett ställningstagande för IRA. Precis det som U2 hade velat undvika. 

Vid flera av U2:s konserter kände sig därför Bono nödgad att förtydliga att ”Sunday Bloody Sunday” inte var en rebellsång, Inte en republikansk sång, utan en sång som vädjade att Irlands förflutna skulle glömmas och en ny fredfull framtid skulle vinnas.