Låten och inspirationen

Cross Road Blues

Robert Johnson I 1936

I went down to the crossroads
Fell down on my knees
Asked the Lord above ”Have mercy now, save poor Bob if you please”

På en spelning 1930 i en liten juke joint i Robinsonville mitt i Mississippideltat hängde en 19-årig aspirerande bluesmusiker vid namn Robert Johnson bland publiken. Det var deltablueslegenderna Son House och Willie Brown som var kvällens attraktion och lokalen var fylld till bristningsgränsen med folk. Mellan seten tog Robert Johnson mod till sig, lånade en av musikernas gitarr och äntrade scenen för att spela några av sina egna nummer. Men nybörjaren gjorde ingen succé.

Den unge killen på scenen kämpade med sina låtar men publiken buade och gastade förolämpningar. Det var uppenbart för alla att han inte var någon talang.

I Netflixdokumentären: ReMastered: Devil at the Crossroads berättar Son House: "He started to play it and be just noising the people, you know. And the folks, they'd come out and say, 'Why don't some of y'all go down and make that boy put that thing down, he running us crazy!'"

Klubbägaren fick nog och kastade ut den unge bluesmusikern från Juke jointen och därefter såg ingen honom på en lång tid. Robert Johnson försvann spårlöst från Mississippideltat.

Robert Johnson var född 1911. Familjen var fattig. Hans styvfar, Charles Dodds, som ofta brukade misshandla honom, var arrendebrukare. Robert hade tio syskon. Robert själv var frukten av en utomäktenskaplig affär hans mamma, då i 40-års ålder, hade haft med en plantagearbetare, Noah Johnson.

Efter att Charles Dodds hamnat i konflikt med sin arrendator flyttade familjen till Memphis. Men Robert Johnson flyttade efter några år tillbaka till Deltat för att bo med sin mamma. I trakten var han känd som ”Little Robert Dusty”. Det var ingen hemlighet att unge Robert var mer intresserad av musik än att jobba på fälten. Problemet var bara att Little Robert Dusty inte hade någon större talang. Eller som Son House minns det: “He blew a harmonica and he was pretty good with that, but he wanted to play guitar.”

Så plötsligt en kväll, nästan ett år senare, medan House och Brown spelade ett gig i Banks, Mississippi. Dök Robert Johnson upp igen. Den här gången med gitarrfodral på ryggen. House och Brown retade den unge mannen och kallade honom ”Little Robert”: "Boy, now where are you going with that thing? To noise somebody to death again?" pikade House Johnson.

Men den här gången var det en ny musiker som gick upp på scenen. Johnson plockade ut gitarren från fodralet. House uppmärksammade direkt att han hade utrustat den med en extra sjunde sträng, något som vare sig House eller Brown hade sett förut. Men det var inte det enda nya.

Robert Jonson spelade helt sjukt bra. Han hade en förbluffande kunskapsnivå och en märklig teknik som de inte hört tidigare. Med en snabb ackordföljd som nästan fick gitarren att låta som ett piano – med tre händer som spelar på det.

Publiken i Banks var förstummad. House och Brown också. Hur kunde den här killen, som bara ett år tidigare hade blivit tvingad ner från scenen i Robinsonville, nu spela som en gud? Bättre än de bästa bluesmusikerna i Deltat. Genast började ryktet att gå. För det kunde endast finnas en förklaring – han hade gjort en pakt med djävulen.

**

Nu låter det här spekulativt men för den fromma och gudsälskande svarta befolkning i 20-talets djupa söder var det något helt logiskt. Bluesen var ”the devil’s music”. Den lockade i väg goda män och kvinnor till skumma juke joints, där de kunde supa och dansa och falla ner i allmän skörlevnad. Så det var inget konstigt alls att Robert Johnsons talang kom från djävulen.

Nu var inte Robert Johnson den första eller enda artisten som anklagats för att ha sålt sin själ till satan. Redan Paganini på sin tid blev misstänkliggjord. Och även bluesmusikern Tommy Johnson (ingen släktskap med Robert) hade tidigare anklagats för att vid korsningen fått hjälp av mörkrets furste att stämma sin gitarr.

Men några få visste vad som egentligen hade hänt. Att det inte var djävulen Robert Johnson hade träffat - utan Papa Legba. Nu får man ha i åtanke att de flesta svarta som bodde i Deltat bara var någon generation från sina anfäder som kom som slavar till plantagen. På slavskeppen tog de med sig sin religion från Västafrika – och sina gudar.

I Dixie levde kristendomen sida vid sida med andetron. I träden kunde man se glasflaskor hänga för att fånga in onda andar och i de små husen kokade man svarta katter levande för att undvika otur.

Papa Legba var vägkorsningens gud. Han tillhörde inte någon av de högsta gudarna men han hade ändå en viktig roll. Han var förbindelselänken mellan människor och gudar.  Grindvakten till gudavärlden. Inom voodoon påkallade man alltid Papa Legba under seanser för att komma i kontakt med gudarna. Papa Legba pratade alla världens språk och var en fantastisk kommunikatör.

Man kunde oftast se honom vid en vägkorsning. En gammal man klädd i trasiga kläder och med stråhatt. Han hade pipa och hade alltid med sig en liten hund. Och han gick med en krycka för sin svåra hälta. Papa Legba var inte ond utan hjälpte i regel människor som behövde hjälp. Lyssnade på deras önskningar. Han var snarare en spjuver eller en lurifax. Han gillade gåtor och att spela spratt. Men däremot krävde han alltid betalning för sina tjänster, och betalade man inte kunde det gå illa.

Det sägs att under en kylig oktobernatt, efter ännu misslyckad spelning där publiken buat och häcklat honom, vandrade Robert Johnson ensam på en av de mörka grusvägarna i Mississippideltat. Hans enda följeslagare var fullmånen och sin egen skugga. Han grät bittra tårar över alla sina tillkortakommande. Det var tårar av självömkan, avundsjuka och rädsla för fler misslyckande. Han var verkligen en loser.

Vid korsningen US 61 och US 49 i Clarksdale la ha sig för att sova. Vad som hände sedan vet endast Robert Johnson.

**

Men några månader senare hade Robert Johnson redan gjort sig ett namn. Han började ett hektiskt turnerande runt om i södern. Han spelade på Barrel Houses, Honky Tonks och Juke joints, dessa syndens boningar som gjorde stora pengar på prostituerade och illegal sprit. Robert Johnson tjänade bra med pengar nu. Han hann även med några turer till norr. Där spelade han på klubbar i New York, Chicago och Detroit.

Robert Johnson brukade ofta spela med ryggen vänd mot publiken för att ingen skulle kunna imitera hans stil. Kanske inte så publikfriande men en affärshemlighet är trots allt en affärshemlighet.

Ryktet om Roberts pakt med djävulen kände han väl till och det tycktes bara gynna hans karriär, i synnerhet för det hårdföra klientelet som han oftast spelade för. Faktum är att redan under sin livstid använde han skrönan som en del av sin image.

Robert Johnson hann bara spela in 23 låtar under sin korta karriär. Så gott som samtliga blev legendariska. En av dem var ”Cross Road Blues”, eller ”Crossroads” som den också kallas, från mitten av 30-talet. Sången beskriver en man som försöker få lift medan solen håller på att gå ner. Men många påstår att den egentligen handlar om legendarens möte med djävulen/Papa Legba. Djävulen var annars ett vanligt förekommande tema i Robert Johnsons (och även många andra bluesmusikers) repertoar. Låtar som ”Hellhound on my Trail” och ”Me and the Devil Blues” bidrog till att mytologisera Johnson relation med hin håle.

Ingen vet riktigt vad ”Cross Road Blues” handlar om. Och det finns även andra tolkningar. Faktum är att i låten sjunger inte Robert Johnson om någon korsning i fysisk mening. Vid den här tidpunkten levde Robert Johnson ett tufft, fattigt, kringflackande liv med mycket alkohol och mycket kvinnor. En livsstil som blivit mången rockstjärnas fall. Det Little Dusty sjunger om är att göra val. Och det fundamentala valet mellan gott och ont.

I went to the crossroad, fell down on my knees
I went to the crossroad, fell down on my knees
Asked the Lord above, "Have mercy, now, save poor Bob if you please"

Korsningarna i det platta landskapet i det kvalmiga Mississippideltat hade även en annan betydelse. Av mer praktisk natur. Det var vid korsningarna man kunde få lift. Hade man tur haffade man en bil på väg norrut. Bort från fattigdomen och förtrycket.

Ooh, standin' at the crossroad, tried to flag a ride
Ooh-ee, I tried to flag a ride
Didn't nobody seem to know me, babe, everybody pass me by

Otaliga bluesband har gjort cover av hans låtar. Vad gäller ”Cross Road Blues” så är det framförallt Creams version (och senare Eric Claptons) som blivit berömd men även band som Ten Years After och Lynyrd Skynyrd hade den på sin repertoar.

Robert Johnsons önskningar gick i uppfyllelse. Han blev en gudabenådad gitarrist som konkurrerade ut de andra men han lyckades inte ta tillvara på sin talang. Istället försvann hans karriär och liv in i en dimma av illegal sprit och dålig sex.

Robert Johnson dog under mystiska omständigheter 1938. Endast 27 år gammal. Det sägs att han förgiftades av den äkta mannen till en av alla hans älskarinnor. Bluesfantomen föll i glömska och det var först när hans album King of the Delta blues singers återutgavs 1961 som den stora publiken upptäckte honom.

Robert Johnson dog ung. Vissa säger att han förtjänade detta tragiska öde, för han valde syndarens väg. För han sålde sin själ för rock’n’roll. Kanske Papa Legba aldrig fick betalt för sina tjänster?  Världen skulle ha varit en betydligt tristare plats utan Little John Dusty. För kom ihåg: Ingen Robert Johnson – ingen rock’n’roll. Vi har Papa Legba att tacka för mycket.