Låten och inspirationen

Mercy Street

Peter Gabriel I 1986

Looking down on empty streets, all she can see
are the dreams all made solid
are the dreams all made real

Den 4 oktober 1974 gick tvåbarnsmamman Anne Sexton ut till familjens garage, i en förstad till Boston, iförd sin mammas päls och med ett glas vodka martini i handen. Hon stängde omsorgsfullt dörren efter sig, satte sig till rätta i förarsätet på familjens röda Mercury Cougar och vred om tändningen.

Hon kom aldrig mer ut.

46 år gammal valde Anne Sexton att ta sitt liv genom att gasa ihjäl sig. För hennes anhöriga kom knappast självmordet som någon överraskning. Det var hennes femte och slutgiltiga försök. Hon anslöt sig därmed till en hel generation av moderna poeter, bland annat Delmore Schwartz, Sylvia Plath, Theodore Roethke, John Berryman, som avslutade sina liv i förväg.

Anne Sexton var vacker, påfallande vacker. Och glamorös på ett lekfullt sätt. Hon räknas idag som en av Amerikas största diktare. Större delen av hennes liv präglades av hennes psykiska sjukdom och hon åkte in och ut ur olika mentalsjukhus.

Anne Sexton växte upp i en välbärgad familj på den amerikanska östkusten. Redan tidigt i tonåren började hon skriva sonetter. Anne visade dem för sin mor som sa att de var usla. Hon arbetade några år som fotomodell men jobbet gav henne inte den stimulans hon väntat sig. I stället riktade hon in sig på att bli den perfekta hemmafrun. Anne Sexton gifte sig som nittonåring. Skaffade ett litet idylliskt hem i en idyllisk förortsmiljö. På ytan var hon den perfekta makan och modern. Lycklig med ett skinande kök och en välstädad villa. Men bakom den perfekta fasaden fanns bara ett bottenlöst kaos. Ett mörker. Ett ogenomträngligt svart mörker.

I samband med att andra barnet föddes hamnade hon på mentalsjukhus för första gången. Hon fick snabbt diagnosen ”hysteri” som var en vanlig medicinsk bedömning av kvinnor på den här tiden. Efter ett tag ändrade man den till förlossningspsykos. Men då den verkade vara mer ihärdig förstod man efter några år att hon var bipolär. Den första inläggningen följdes av upprepade sjukhusvistelser. Hon kom, som hon själv uttryckte det, bara ”delvis tillbaka” från sjukhuset.

Det var i samband med en sjukhusvistelse som hon började skriva lyrik. Anne Sexton var då närmare 30 år. En läkare hade uppmuntrat henne att skriva dikter som en form av terapi. Läkaren hoppades på att hon skulle kunna skriva av sig depressionerna. Av det blev det intet men i stället blev poesin ett sätt för Anne att få utlopp för sina tvångsföreställningar och den ständiga känslan av att vara otillräcklig.

När hon blev utskriven från sjukhuset skrev hon in sig på en kurs för ”creative writing” på Bostons universitet. Där upptäcktes snabbt hennes talanger och det dröjde inte länge förrän hon själv undervisade på universitetet. Det var i den här vevan hon blev nära vän med Sylvia Plath. En annan känd lyriker som skulle gå samma öde till mötes som Sexton.

Hennes första diktsamling hette To Bedlam And Part Way Back den blev genast en dundersuccé. Anne Sextons lyrik skiljer sig från andra samtida diktare på många sätt. Hennes dikter är oerhört nakna och utelämnande. Hon skrev öppenhjärtigt om mens, aborter, incest otrohet och drogmissbruk. Ämnen som definitivt bröt mot den tidens konventioner. Dessutom hade hon, som någon uttryckte det: ”en kärleksaffär med döden.”

Hon lämnade ut allt om sitt eget privatliv. Om moderns känslokyla, om faders alkoholism och incestuösa böjelser, om samlivet med maken och hans otrohet med andra kvinnor. Men framför allt om tillvaron på mentalsjukhuset och hennes obotliga självhat och dödslängtan. På många sätt kan hon ses som en feministisk poet för hon vågade ta upp ämnen som var tabu, som till exempel den kvinnliga sexualiteten. 1967 fick hon Pulitzerpriset för sin tredje samling Live or Die. 

Helt plötsligt var hon hyllad av alla. Åren som följde fylldes hennes tillvaro av priser och utmärkelser, undervisning på universitetet och välbetalda framträdande på poesiuppläsningar.

De fylldes också av ständiga otrohetsaffärer (bland annat med en av sina psykiatriker), självmordsförsök, tablett- och alkoholmissbruk, konflikter med resten av familjen. En av hennes döttrar har i efterhand vittnat om sin mors sjukdomsskov: “She’d talk gibberish, she’d stare at the wall, her eyes traveling mechanically up then down in a way my father called ‘head lighting’ … One night she fell straight forward and her face landed in the mashed potatoes!”

En annan plåga för den känsliga poeten var villaområdet. Anne Sexton kände sig aldrig hemma i den påtvingade förortsmiljön med dess konventioner och konformism. Semester i Florida, golf på lördag, kyrkan på söndag. Hela tiden den perfekta hemmafrun. Anne Sexton passade aldrig riktigt in här. Hon kände sig alltid som en främling. Förorten blev som ett fängelse för henne.

En bra bild av detta får man från hennes essäsamling Feeling the grass där hon kontemplerar över sin äkta makes trädgårdsintresse: “If I understood men, I would understand their need for a perfect lawn. We live in a square house on an average street in the suburbs, where the lawn is a very important thing.” 

En av hennes beundrare är Peter Gabriel. Den före detta sångaren i Genesis stötte på Anne Sexton i en bokaffär. När han gick och letade bland hyllorna hittade han en av hennes diktsamlingar och köpte boken direkt. Sedan kunde han inte sluta läsa. Eller som han själv berättar i en intervju:

”When I discovered her work by chance in a bookstore I was struck that, unlike most writers who are conscious of their peers and their audience, she was writing entirely for herself. Mercy Street is filled with messages and imagery of dreams, and a constant search for a suitable father figure, wheter a doctor, a priest, or God. That search kept her alive longer than many among her perhaps thought she could bear, gave her life meaning, and now her work gives hope to others. That’s kind of magic, I think”.

I flera intervjuer har Peter Gabriel berättat att Anne Sexton är en av hans favoritdiktare. 45 Mercy Street är namnet på en självbiografisk pjäs hon skrev men också namnet på en av hennes sista dikter. Dikten är drömsk och lite kuslig, för att inte säga surrealistisk, och inger läsaren i ett lätt obehag.

Sången han skrev som en hyllning till henne, ”Mercy Street”, är inte baserad på dikten, Gabriel försöker i stället skildra Anne Sextons liv i några få meningar. I vissa fall har han lånat några enstaka fraser ur hennes dikter. Det var främst hennes livsöde som fascinerade honom.

”Mercy Street” blev en av höjdpunkterna på hans femte soloalbum; mästerverket So. Det är en nedtonad, dov låt. Mörk med en hypnotisk puls. Året innan hade Gabriel varit på resa i Brasilien och Västafrika och hade blivit mäkta inspirerad av den inhemska musiken han hört. När So skulle spelas in, inledde Gabriel med att spela in rytmerna till samtliga albumets låtar. Först när han hade gjort ett antal låtar helt baserade på exotiska rytmer, la han på melodier och text på dem.

”Mercy Street” släpptes aldrig som singel. Däremot gjordes en video till låten. Videon är filmad i svartvit med suggestiva, ödsliga bilder.

Anne Sexton pendlade mellan korta perioder av euforisk lycka och arbetsglädje och långa perioder av djupa depressioner. Men ju längre tiden gick tog känslan av otillräcklighet och självhat över.

Början till slutet blev när hon och maken till slut skiljde sig. Barnen klarade sig på egen hand. Anne blev alltmer isolerad i förortsvillan. Den obotliga själsliga ensamheten blev alltmer påtaglig. I ett område där hon var en främling. Det blev femte gången gillt.

Nowhere in the corridors of pale green and gray
Nowhere in the suburbs
In the cold light of day

There in the midst of it, so alive and alone
Words support like bone

Dreaming of Mercy Street
Where you're inside out
Dreaming of mercy
In your daddy's arms again