Låten och inspirationen

Faster

George Harrison I 1979

Quicker than the blinking of an eye
Like a flash you could miss him going by

Niki Lauda ville inte köra tävlingen. Han ville avstå. Han fick bara dåliga vibbar av den. Det handlade om säkerheten på banan. Nürburgring är en förhållandevis lång bana, 2,5 mil. Och Niki Lauda visste att säkerhetsarrangemangen var otillräckliga. Det fanns inte tillräckligt med brandbilar och funktionärer för att täcka hela området. Faktum är att han gick så långt att han sammankallade till ett förarmöte. Niki Lauda ville bojkotta hela tävlingen. Men de andra förarna var inte med på noterna. Med en bred majoritet röstade hans förslag ner.

Och när det blev dags för tävling, den 1 augusti 1976, stod han vid startlinjen med sin röda Ferrari medan motorerna runt omkring honom mullrade. Niki Lauda låg i ledningen i det totala världsmästerskapet tätt följt av den evige rivalen James Hunt. Laudas farhågor besannades nästan direkt. Redan på andra varvet, på en snabb del av banan. Tappade han kontrollen över sin Ferrari. Han kraschade in i stålräcket. Bilen exploderade och studsade ut på banan igen, där Lauda blev påkörd av Brett Lunger som kom med full fart bakifrån.

Niki Lauda satt fast i det brinnande vraket medan några av de andra förarna hade stannat för att hjälpa honom ur bilen. Inga funktionärer hann fram till platsen. Fyra av förarna lyckades mot alla odds att dra loss Lauda. Då hade han suttit fast en minut. Niki Lauda var fortfarande vid medvetande. Filmklipp från händelsen visar att han av egen kraft kan sitta upp samtidigt som vårdteamet ser över hans skador. Men i ambulansen på väg till sjukhuset föll han i koma. På akuten gav en präst honom sista smörjelsen.

Niki Lauda lämnade nästan detta jordelivet.

Ungefär samtidigt satt George Harrison på sin herrgård i Surrey och var trött och uttråkad. Han kände bara leda. Han var trött på att spela rock’n’roll. Trött på the Beatles. Trött på turnerandet. Helt enkelt jävligt blasé på allt. Dessutom led han av sinande inspiration. Någon slags kreativ torka. 

George Harrison hade alltid varit intresserad av motorsport. Redan som barn hade han åkt med sina föräldrar på bil- och motorcykeltävlingarna i Liverpool. 1955 fick han följa med till British Grand Prix i Aintree. Det var ett stort ögonblick för den unge George. När han blev vuxen och gjorde karriär med The Beatles, brukade han bevaka Jackie Stewarts framgångar på banan. Jackie Stewart hade lite av en rockimage med sitt långa hår och rebelliska sätt. George Harrison besökte Monaco Grand Prix 1966 och lärde då känna föraresset. Men det var då.

I brist på annan vettig sysselsättning började nu George Harrison att följa formel ett cirkusen. Han var med på tävlingarna. Började hänga i racingkretsarna. Han tog upp vänskapen med Jackie Stewart igen. Men han lärde även känna och blev kompis med några av den tidens stora åkare som Niki Lauda, Emerson Fittipaldi, Jodi Schekter och Mario Andretti.

Det här var en galen tid inom formel ett. Just de här åren präglades vild rivalitet mellan åkarna. Man anklagade varandra för fusk, uppgjorda lopp, förlorade poäng. Samtidigt var det stor underhållning för fansen och det var svårt att säga i förväg vem som skulle ta hem mästerskapet. De stora favoriterna var Niki Lauda som körde för Ferrari och James Hunt som körde för McLaren. James Hunt var karismatisk och hade fördelaktigt utseende. Var en kvinnokarl av rang som inte drog sig för att festa innan ett lopp. 

Niki Lauda, eller ”The Rat” som han kallade för sitt råttliknande utseende med utstående tänder, var hans raka motsats. En kall och beräknande men samtidigt ruskigt skicklig tävlingsförare: ”Han var på många sätt min motsats. Men jag tyckte om hans sätt att leva. Till en viss grad levde jag så själv. Jag var inte så strikt som jag ser ut att vara i filmen*, men jag var mer disciplinerad än vad han var. Jag skulle aldrig dricka innan ett lopp, men absolut efter. Jag var tvungen. Varje lopp kunde ha varit mitt sista och varje gång vi överlevde så festade vi.” säger Lauda i en intervju.

Trots att han nästan dött den där dagen på Nürburgring var Niki Lauda redan tillbaka på tävlingsbanan. Han missade bara två lopp. Vid olyckan hade Lauda drabbats av allvarliga brännskador och blodförgiftning. ”Min dåvarande fru svimmade när hon såg mig, så jag visste att det inte var bra”, säger Niki Lauda i en intervju med The Telegraph.

Han kämpade för sitt liv under flera dagar men lyckades mirakulöst repa sig. Eftersom hjälmen hade ramlat av honom vid olyckstillfället hade han fått svåra brännskador på ansiktet. Han hade förlorat det högra örat och allt hår på den högra sidan. Ögonlocken och ögonbrynen var bortbrända. Trots skadorna valde han att begränsa plastikkirurgin. Men han såg till att rekonstruera ögonlocken och att de fungerade som de skulle. Resten av livet skulle han alltid bära keps på huvudet för att dölja ärren och på tävlingar körde med bandage på huvudet med en specialgjord hjälm.

Mitt i den här cirkusen dök George Harrison upp. För det var verkligen en cirkus. Det här var killarna med bensin i blodet. Förarna var starka personligheter och rivaliteten var skyhög. De levde i en bubbla, sitt eget lilla universum. Där man tävlade, festade, bråkade och rent allmänt förde en rock’n’roll-tillvaro. George Harrison blev vän med ett flertal av dem, i synnerhet Niki Lauda.

I sin biografi I, me, mine från 1980 skrev han: I know that racing is to a lot of people, dopey, maybe from a spiritual point of view. Motor cars – polluters, killers, maimers, noisemakers. Good racing, though, involves heightened awareness for the competitors. Those drivers have to be so together in their concentration and the handful of them who are the best have had some sort of expansion of their consciousness.

Hela tiden var döden närvarande. Man visste aldrig vem som var näst på tur att förolyckas. Det var stor skillnad på säkerheten då och nu. Av de förare som var med på förarmötet inför den ödesdigra tävlingen i Nürburgring skulle tre vara döda inom några år; Tom Pryce (1977), Ronnie Peterson (1978) Patrick Depailler (1980).

George Harrison trivdes som fisken i vattnet i den här miljön och det dröjde inte länge förrän kreativiteten var tillbaka. Det var under den här perioden han skrev hiten ”Blow away”. Efter ett tag började förarna skämta med honom om han inte borde skriva en låt om dem och formel ett tävlingarna. Resultatet blev ”Faster”.

”Faster” handlar om vardagen som tävlingsförare och är baserad och inspirerad av Niki Laudas återkomst till gaspedalerna. I några rader skildrar han deras verklighet och den galna cirkusen där liemannen alltid väntar bakom nästa kurva.

Chose a life in circuses
Jumped into the deepest end
Pushing himself to all extremes, made it
People became his friend

Now they stood and noticed him
Wanted to be part of it
Pulled out some poor machinery
So he worked till the pieces fit

Låttiteln tog George Harrison från Jackie Stewarts självbiografi Faster: A Racer's Diary. Och sången är till en viss del även baserad på honom. Det är en lite intrikat Harrisonkomposition med stråkar och taktbyten et cetera, som växer vid varje lyssning.

Många har felaktigt trott att ”Faster” är en hyllning till Ronnie Peterson. Men det är den inte. Anledningen till villfarelsen är att singeln släpptes 1979, något år efter att Ronnie Peterson kört ihjäl sig. På inneromslaget till albumet har George Harrison dedikerat låten till: "the Entire Formula One Circus and to the memory of Ronnie Peterson”. Men ”Faster” komponerades betydligt tidigare. Nu finns det fler låtar om motorsportcirkusen.

En annan låt som tar upp dem förföriska känslan med motortävlingar, men även dess baksidor, är Mark Knopflers countrydoftande ”Speedway at Nazareth” från 2000. Låten är faktiskt en hyllning till vår egen Stefan ”Lill-Lövis” Johansson.

Efter Ronnie Peterson är Växjösonen Lill-Lövis Sveriges mest framgångsrika formel ett förare genom tiderna. Under sina verksamma år mellan 1980-1991 körde han inte mindre än 79 formel ett lopp och tog ett flertal pallplatser, dock aldrig någon seger. Men hade det inte varit för stallorder hade det även blivit några vinster. Under två år körde han dessutom för det mytomspunna Ferraristallet.

Lill-Lövis och Mark Knopfler är nära vänner. I mitten av 90-talet träffades de ofta och brevväxlade när de inte kunde ses. Vid den här tiden hade Lill-Lövis växlat ner till cart-racing (han vann bland annat klassikern Le Mans och deltog inte mindre än fyra Indy 500). ”Speedway at Nazareth” är baserad på Lill-Lövis berättelser från de här tävlingarna. Och precis som i formel ett är cart-racing behäftat med stora faror. Eller som Lill-Lövis själv svarade på frågan om han varit nära döden i en intervju med Expressen 2018:

”Det var det egentligen på varje varv, det är så man kör, på gränsen till det omöjliga - hela tiden. När man kliver in i bilen blir man en annan människa, som en krigare. Det var de stunderna man levde för. Och fick man det att fungera så var det sådan jävla känsla.”

”Speedway at Nazareth”, namnet syftar på den klassiska, numera nedlagda banan i North Carolina, är en av de bästa låtar om motorsport som har skrivit. Och dessutom en av Mark Knopflers bästa låtar, Dire Straits tiden inräknat. Knopfler spelade in den som en duett med Emmylou Harris och de kom med på albumet Flying to Philadelphia.

Låten tar upp den slitsamma tillvaron som racingförare. Det eviga flängandet mellan olika tävlingar. Det öronbedövande jublet efter en seger. Den tomma tystnaden när man inte klarat pallplats. Slitet, skadorna, farorna.

Åter till George Harrison och formel ett cirkusen. ”Faster” släpptes på albumet George Harrison. Sabbatsåret och tiden med motorsporten hade gett ex-beatlen inspirationen tillbaka och albumet räknas som ett av hans bästa. Han hade dessutom fått se en massa spännande tävlingar och skaffat sig flera nya vänner.

”Faster” lever kvar som en tidskapsel från en förfluten tid då formel ett förarna var hjältar, moderna tiders gladiatorer. En tid då motorerna mullrade, bensinångorna fyllde luften, däcken rök på asfalten och champagnen sprutade. En tid av triumfatoriska segrar, och dystra likvakor. Det var som Jackie Stewart sa: ”Tävling på lördag, begravning veckan efter.”