Låten och inspirationen

Wake Up John (The Hanging Song)

Fairport Convention I 1971

Shake the holy water, summon up the guard
Dying's very easy, waiting's very hard                                                                

Den 23 februari 1885 steg John Lee upp på galgen som var placerad på innergården på Exeter Prison. Utanför fängelseportarna hade en stor grupp människor samlats, nyfikna på att se den beryktade mördaren hängas. Lee nickade sammanbitet till bödeln James Berry innan han leddes fram till repet. Man satte en huva över huvudet på honom, la repet om halsen, fängelseprästen läste en kort bön. Sedan var det dags att verkställa straffet.

John Lee var dömd till döden för mordet på Emma Keyse. Emma Keyse var en gammal ungmö som levde ensam på sin herrgård ”The Glen” i den lilla byn Babbacombe i närheten av Torquay tillsammans med sitt tjänstefolk; betjänterna Jane och Eliza Neck, kockerskan Elizabeth Harris samt hennes halvbror gårdskarlen och ”alltiallon” John Lee.

På morgonen den 15 november 1884 hittade Emma Keyse brutalt mördad i sitt hem. Hon hade fått halsen avskuren samtidigt hade hon svåra skador på huvudet. Gärningsmannen hade dessutom försökt elda upp kroppen – utan att lyckas. Det som förbryllade utredarna var att ingenting i huset hade blivit stulet.

Efter polisen gjort en snabb utredning häktade man John Lee för dådet. ”Alltiallon” hade snabbt blivit misstänkt då han var den ende mannen i huset och dessutom hade ett skärsår på den ena armen som han inte kunde förklara. Han dömdes lite senare till döden i en domstol, trots att det saknades motiv för mordet.

Vem var nu denna John Lee, som i pressen skulle få smeknamnet ”Babbacombe Lee”? John Lee hade börjat jobba som tjänare på the Glen redan efter att han slutat i skolan. Efter några år, 1879, slutade han jobbet för att i stället ta värvning i flottan. Han mönstrade på det ålderstigna fartyget Implacable. Det dröjde dock inte länge innan han råkade ut för en arbetsskada på skeppet och blev klassad som en ”invalid”. Han återvände nu till Torquay och började jobba som betjänt igen hos ett herrskap.

Men anställningen tog abrupt slut när han ertappades med stöld. Han fick sparken och det faktum att han hade ett kriminellt register skulle senare ligga honom i fatet. Hans tidigare arbetsgivare, gamla miss Keyse, hade dock överseende och lät honom komma tillbaka till sitt gamla jobb på The Glen.

Man kan fråga sig vilka tankar som gick genom John Lees huvud nu stod där på galgen den här kyliga februarimorgonen. Det är bara att konstatera att det var ganska magra bevis som lett till dödsstraffet. Bara för att han var man och att han hade ett skärsår på armen är knappast saker som skulle leda till en fällande dom idag. Men på den tiden såg man honom som en kriminell. Och man resonerade att precis som han skulle kunna stjäla från sin arbetsgivare, skulle han kunna mörda henne. Själv hävdade John Lee sin oskuld. Under rättegången hade Babbacombe Lee sagt till domaren: ”The reason I am so calm is that I trust in the Lord and he knows I am innocent”.

Bödeln James Berry gav klartecken till sina mannar att det var dags att verkställa straffet. Han drog i spaken till falluckan och … ingenting hände. James Berry drog en gång till men falluckan rörde sig inte ur fläcken. I det här läget beordrade James Berry en kort paus för att kontrollera utrustningen.

I sina memoarer My Experiences as an Executioner redogör Berry för hur fängelsepersonalen gick igenom gångjärnen på falluckan och maskineriet för att se att allt funkade. Och när de drog i spaken fungerade den som den skulle. James Berry var förbryllad. Babbabcombe Lee fick på nytt repet över halsen och hängningen gjordes om. Men ännu en gång kärvade falluckan.

Tre gånger försökte man hänga John Lee men alla gånger misslyckades det. Avrättningen hade dragit ut på tiden. Ett sorl hördes från folkmassan utanför. Vid det här laget beordrade den medicinskt ansvarige läkaren att hängningen skulle avbrytas. John Lee var den andra personen i den brittiska historien som överlevt tre avrättningar. I pressen skulle han bli känd som ”The man they couldn’t hang”. 

Kort därefter benådades han av den brittiske inrikesministern Sir William Harcourt och dödsstraffet omvandlades till livstids fängelse. Inrikesministern begärde dessutom en statlig utredning varför galgen hade kärvat under hängningen. Utredningen gav vid handen att när man flyttat galgen till avrättningsplatsen hade själva falluckan blivit feljusterad, och hamnat några millimeter ur läge. Vilket i sin tur gjorde att den inte löste ut.

Babbacombe Lee var lättad men han hävdade fortfarande sin oskuld. John skulle tillbringa hela 22 år bakom galler innan han blev benådad av regeringen 1907 och släppt ur fängelset. Babbacombe Lee var vid det här laget en känd man – för att inte säga legendarisk. Det hade skrivits mängder av artiklar om ”The man they couldn’t hang” och till att börja med kunde John Lee försörjde sig på föreläsningar om sina erfarenheter och sitt öde. Det gjordes även en stumfilm om hans liv som blev en stor succé.

Flera decennier senare, i början av 70-talet, råkade av en händelse Dave Swarbrick, fiolspelaren i Fairport Convention, få syn på en gammal klippbok inne på ett antikvariat han besökte. Till sin stora förvåning upptäckte Swarbrick att klippboken hade tillhört ingen mindre än Babbacombe Lee. Inspirerad av klippboken och John Lees öde började Swarbrick att komponera låtar till det som skulle bli albumet Babbacombe Lee.

Fairport Convention slog igenom stort i slutet av 60-talet med sin pigga folkrock. Med plattor som What we did on our holidays och Unhalfbricking skördade de framgångar. Det stora genombrottet kom med Siege and Lief som räknas som ett av decenniets bästa album. Men i början av 70-talet hade framträdande bandmedlemmar som Richard Thompson och Sandy Denny lämnat Fairport Convention och bandet hade tappat lite i popularitet. Men de övriga medlemmarna fortsatte som vanligt.

Babbacombe Lee är något så sällsynt som en folkrockopera. Ett temaalbum som tar John Lees öde från det att han grips till det att han står på galgen för att möta sin skapare. Merparten av låtarna är skrivna av Swarbrick med lite hjälp av Dave Pegg och Simon Nicol.

Plattan är även speciell på ett annat sätt. Bandet valde att vare sig sätta ut några låttitlar eller vilka som komponerat låtarna vilket skapade stor förvirring bland fansen. Det var först när bandet gav ut nothäftet till albumet något år senare som man kände sig tvungna att namnge låtarna. De fick de långa titlar som: "John's reflection on his boyhood, his introduction to Miss Keyes and The Glen, his restlessness, and his struggles with his family, finally successful, to join the navy." Eller: "John was hardly more than a bewildered observer at his own trial, not being allowed to say more than a few words. The tides of fate wash him to the condemned cell where he waits three sad weeks for his last night on earth." Det var först några år senare som albumet fick de låttitlar som det har idag.

Under årens lopp har många britter fascinerats över John Lees öde och över mordgåtan på The Glen. Ett otal amatörforskare har fördjupat sig i mordet på Emma Keyse och vem som egentligen var mördaren. Och det har kommit fram en ett flertal alternativ. Det mest populära är en viss Reginald Templar som var en nära vän till Emma Keyse och enligt vissa skulle ha befunnit sig i huset under mordnatten. Templar uppträdde misstänkt efter dådet och erbjöd sig redan dagen efter att bli John Lees juridiska biträde (vilket han också var under en kort period). Templar led av psykisk ohälsa och han dog ung. Det påstås att han på sin dödsbädd hade yrat om mordet.

Men det fanns även andra motiv. Den djupt religiösa och rättfärdiga Emma Keyse var i konflikt med fiskarna i byn och Babbacombe var även en känd hamn för smugglare. Visste Emma Keyse för mycket? Hotade hon någons intressen? Med tanke på att det vare sig fanns fingeravtryck eller annan forensisk bevisföring vid den här tiden så kommer sanningen nog aldrig komma fram.

Mycket har även spekulerats om vad som hände med John Lee efter att han blivit släppt från fängelset. Efter en kort tids berömmelse försvann han från det offentliga ljuset. Enligt vissa emigrerade han till Amerika och dog i Milwaukee. Enligt andra bosatte han sig i London, förde en anonym tillvaro och jobbade som målare fram tills sin död under andra världskriget och begravdes senare i en omärkt grav.

Meningar om John Lee går i efterhand isär. Var han en sorglig och vinddriven existens som rättvist fick sona för sin husbondes död? Eller en missförstådd hjälte? Hursomhelst. Överleva tre hängningar, vad är oddset för det? John Lee kunde tacka sin lyckliga stjärna samt en feljusterad sprint för sitt liv.