Låten och inspirationen

Hang on Sloopy

The McCoys I 1965

Sloopy lives in a very bad part of town
And everybody, yeah, tries to put my Sloopy down

Vissa låtar biter sig fast i skallen. Sätter sig som ett virus på hjärnan. Vilket gör det helt omöjligt att motstå den tralliga refrängen eller pulserande rytmen. ”Hang on Sloopy” är en av de låtarna. Men få känner till att dess tillkomst rör både en judisk kompositör och en hyllad jazztant.

”Hang on Sloopy” slog ner som en atombomb när den kom sommaren 1965. Vart man än begav sig kunde man höra den spelas på radion och i varenda klubb, varenda Frat house, runt om i USA dansade man till den svängiga singeln så det fick självaste kontinentalplattan att gunga.

Det går mycket rykten om låten men det sägs att singeln är en hyllning till den kvinnliga jazzpionjären Dorothy Sloop. Dorothy Sloop var en oerhört skicklig pianist på gränsen till virtuos. Redan på 30-talet slog hon igenom i jazzkretsarna. Och ledde därefter en lång rad kvinnliga jazzorkestrar. För det var bara damorkestrar som gällde för ”Sloopy”, som hon brukade kallas.

Under 50-talet började hon samarbeta med den kvinnliga klarinettisten Yvonne ”Dixie” Fasnacht. Tillsammans bildade de duon Dixie & Sloopy och flyttade till New Orleans. Fasnacht drev även en bar på Bourbon Street i den karibiska metropolen. Där brukade Sloopy uppträda och var ett stående inslag i stadens nöjesrepertoar under flera decennier. Att hon var ämne för en poplåt blev Sloopy först medveten om på äldre dagar. Och hon verkar ha tagit det med gott humör.

”Hang on Sloopy” var skriven av Bert Berns.

Bert, vem?

Bert Berns är ”den mest kända låtskrivaren du aldrig har hört talas om”. Men även om du aldrig har hört talas om honom har du garanterat hört hans låtar. Tusentals gånger. Redan under sin korta livstid levde Bert Berns en tämligen anonym tillvaro. Han själv verkade dock inte ha något emot att stå i bakgrunden.

Bert Berns var en expert på medryckande treminuters dängor, med en busenkel romantisk text på några få rader. Under sin livstid radade han upp hitsinglar. Eller vad sägs om ”Twist and Shout”, ”Everybody needs somebody to love”, ”Baby, Please don’t go”, ”Cry to me”, ”Brown Eyed girl”,” Piece of my heart” och inte minst ”Hang on Sloopy”.

Bert Berns föddes den 8 november 1929. Han föräldrar var judiska invandrare och han växte upp i Bronx. Hans fritänkande far gav honom namnet Bertrand Russell Berns som en hyllning till den kände brittiske filosofen.

Bronx vid den här tiden var en smältdegel. Här bodde framför allt judisk, svart och latinamerikansk medelklass. Överallt, vart han än gick mellan kvarteren, kunde den unge Bertram höra musik. Allt ifrån R&B till mer latinamerikanska rytmer. Och det var nu han lärde sig att älska den karibiska musiken.

När Bert var 14 år åkte han på reumatisk feber vilket som en följd gav honom ett hjärtfel. En åkomma som han redan då visste skulle förkorta hans liv. Berts ömma föräldrar skickade honom till internatskola i Miami för att han skulle bli något. Bert Berns var en intelligent men rastlös och ouppmärksam student. Han lyckades aldrig ta studenten från skolan. Däremot lärde han sig att sjunga, spela piano och ta ut ackord på sin nylonsträngade gitarr. Den unge tonåringen älskade storbandsjazz och latinska dansband han hade hört på Grossingers; ett semesterställe i Catskillbergen där hans föräldrar hade gift sig och där familjen tillbringade varje augusti.

Men en semesterresa till Kuba 1958, medan revolutionen pågick för fullt, skulle på ett fundamentalt sätt förändra den popintresserade ynglingens liv. I Havanna gick han på mamboklubbar. Drack rom och rökte cigarrer. Festade som det inte fanns någon morgondag i Batistaregimens sista skälvande minuter. Det var här han blev förälskad i den karibiska musiken. Och det sägs att ackorden till ”Guantanamera” skulle bilda grunden till en lång rad av Berns kommande kompositioner.

Men vid det här laget var Bert Berns över 30 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Han hade gjort några tafatta försök att slå igenom som artist med sina egna kompositioner under namnet Bertrand Byrd – utan någon som helst framgång. Det var nu en liten musikförläggare i Brill Building, Robert Mellin, anställde Bert för att bli firmans kontaktyta med ungdomsvärlden. Bert Berns satte i gång att skriva låtar i en rasande takt.

Hans första hit kom med en grupp vid namn the Jarmels. ”A Little Bit of Soap” nådde 12:e platsen på den amerikanska listan. Men mer skulle komma. Under sommaren 1962 fick Isley Brothers en storhit med hans låt ”Twist and Shout”. Några månader senare spelade det nya Liverpoolbandet The Beatles in en cover på den. Det stora skivbolaget Atlantic, som vid den här tiden var i en svacka, fick upp ögonen för Bronxkillen och skrev kontrakt med honom. Bert Berns skrev den ena hitten efter den andra för den. Framför allt inspelade med Salomon Burke.

På rekordtid hade Bert Berns blivit en aktad låtskrivare och producent. Han hade dessutom lyckats få Atlantic på fötter igen. Det var i den här vevan som han producerade The Drifters ”Under the Boardwalk”.

Men Bert Berns hade börjat snegla mot andra sidan Atlanten. Efter att hans låt ”Twist and Shout” blivit en storhit förstod han att något var på gång i England. Som första amerikanska låtskrivare och producent reste han över till Storbritannien för att ta sig an brittiska artister.

I England visste de inte hur de skulle förhålla sig till den burduse, kedjerökande och tupébeklädda amerikanen som dök upp från ingenstans. I biografin Here Comes The Night: The Dark soul of Bert Berns & the dirty business of Rhytm & Blues beskriver journalisten Joel Selvin situationen: ”an american archetype, a species entirely unknown in Britain – the Broadway record man. He reeked of Marlboros, cheap cologne and hit records … Berns called the shots and Decca’s rule were out.”

Han skrev låtar för The Rolling Stones (”Cry to me”), The Animals (”Baby Let Me Take you Home”) och The Beatles. Genom sina kontakter på Decca fick han också kontakt med ett medelmåttigt nordirländskt bluesband som leddes av en viss Van Morrison. Bandet höll på att upplösas av interna stridigheter och var i desperat behov av en hit. Bert Berns gav dem ”Here Comes The Night”.

Något år senare skulle Van Morrison på nytt söka upp Berns efter bandet hade splittrats. Van Morrison behövde få ordning på sin solokarriär och behövde åter igen en låt. Berns gav honom ”Brown Eyed Girl”. Resten är historia.

Berns var ordentlig i smöret och han bildade sitt eget skivbolag, Bang Records, tillsammans med topparna på Atlantic. Till saken hör att Berns dessutom mer än lovligt insyltad med maffian. Han var god vän med de flesta av New Yorks maffiabossar. Något som skulle vara till hjälp för honom när han tog sig ur den finansiella härva som blev resultatet av Bang Records.

Med ett eget skivbolag hade han plötsligt sitt eget stall med artister. Ett av dem var The McCoys med sångaren Rick Derringer i spetsen. Något år tidigare hade Berns, tillsammans med Wes Farrell, skrivit ”My Girl Sloopy” för The Vibrations. Men Berns var inte nöjd med låten, som bara blev en mindre hit. I stället skrev han nu om den något och gav den till The McCoys. Han kallade den ”Hang on Sloopy”

”Hang on Sloopy” blev en monsterhit av Guds nåde. Den gick direkt in på Billboards förstaplats och toppade all världens listor. I sången kan man verkligen se alla Bert Berns kännetecken. Hela låten är som en enda lång refräng. De tre ackorden, den medryckande texten, de latinska rytmerna. Själva musiken skulle kunna vara hämtat från någon kubansk mambo.

Sloopy då? Var kommer Dorothy Sloop in i bilden? Jodå, det sägs att Bert Berns såg Dorothy Sloop uppträda på någon sylta i New Orleans (kan det ha varit Dixies?) och blev så inspirerad att han skrev ner texten med en gång*.

Bert Berns dog hastigt dagen innan nyårsafton 1967. Han blev 38 år. För de som kände honom kom det inte som någon överraskning. Trots hjärtfelet rökte han som en borstbindare och drack i stora mängder. När han dog stod han på toppen av sin karriär. En av de sista låtarna han komponerade var ”Piece of my heart” till Aretha Franklins syrra Erma. Av en händelse skulle en ung up’n’coming artist vid namn Janis Joplin göra en cover den.

I biografin sammanfattar Selvin hans gärning: ”(He) have been covered, quoted, cannibalized, used as salvaged parts and recycled so many times, his touch has just dissolved into litterature. His name may be lost, buts his music is everywhere.”

”Hang on Sloopy” lever kvar som ett minne både av Berns och den här tiden. Det sägs att sången är omåttligt populär i Ohio som var Dorothy Sloops hemstat och att den är Kent State universitets, där jazztjejen var student, speciella låt.

Tja, vad mer finns det att tillägga? Det är som de brukar säga i USA:

The man is gone. He’s songs live on.