Att sälja ett krig
From a Distance
Bette Midler I 1990
I just cannot comprehend
What all this fighting's for
Tevetittarna trodde inte sina öron. I apparaterna framför dem den här kvällen den 10 oktober 1990 kunde de se en prydlig 15-årig tjej med håret uppsatt i en fläta och iförd en sober vit klänning. Teveinslaget var från en hearing i den amerikanska kongressen som ägt rum tidigare under dagen. Den unga tjejen presenterades som Nayirah. På grund av risken för repressalier från den irakiska regeringen kunde hon inte avslöja sig efternamn. Vad hon med gråten i rösten vittnade om fick håret att resa sig i nacken.
Med darrande stämma berättade hon att när kriget bröt ut hade hon anmält sig som volontär på al-Addan sjukhuset i Kuwait City. Hon började jobba tillsammans med tolv andra volontärer på en Neonatalavdelning för förtidigt födda barn. Hon var den yngsta medarbetare. Hon gjorde en kort konstpaus samtidigt som en tår rann nedför kinden.
”När jag var där såg jag hur de irakiska soldaterna kom in på sjukhuset med dragna vapen …” rösten stockade sig. Nayirah hade svårt att hålla gråten tillbaka. Hon tittade ner och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte: ”… de gick in till rummen där de förtidigt födda barnen låg i sina kuvöser. De tog ut bebisarna från kuvöserna, tog med sig kuvöserna, medan de lämnade bebisarna på det kalla golvet att dö …”
Femtio miljoner amerikanska tevetittare satt som förstummade. Chockade och fulla av avsky efter att ha tagit del av flickans ohyggliga vittnesmål. De hade blivit varse om ett av de mest fruktansvärda krigsbrott som mänskligheten hade hört talas om. Irakiska soldater som utan minsta samvetsförebråelse hade de mördat nyfödda bebisar.
**
Några månader tidigare, den 2 augusti, hade irakiska trupper ledda av Saddam Hussein invaderat den lilla oljeproducerande nationen Kuwait. Precis som general Noriega i Panama, så hade Saddam Hussein varit en av USA:s allierade i flera decennier. Mellan åren 1980 till 1988 hade hans regim dödat minst 150 000 iranier och, lite mer anmärkningsvärt, minst 13 000 av sina egna landsmän. Trots idoga klagomål från olika människorättsorganisationer, så behandlade Reagan och Bushadministrationen Saddam Hussein som en högt värderad vän. Bara någon vecka innan kriget bröt ut hade den amerikanska ambassadören April Gillespie försvarat den irakiske diktatorn efter ett nyhetsinslag på de amerikanska kanalen ABC.
Hursomhelst. Vän eller ej. Den här gången hade Saddam Hussein överträtt en gräns. En förseelse som amerikanarna inte kunde tolerera. Den här gången var Husseins brott många gånger värre än att gasa ihjäl 5 000 kurdiska flyktingar. Den här gången äventyrade han tillgången på billig olja.
Ur en moralisk synvinkel var väl knappast Kuwait ett rike som var värd att försvara, ens från ett monster som Saddam. Den lilla men superrika staten hade bara varit ett självständigt land i 25 år. Den styrande familjen al-Sabah höll nationen i ett järngrepp och hade något år tidigare stärkt sitt grepp ytterligare över oljan genom att upplösa parlamentet, så att all makt hamnade i emirens juvelprydda händer.
Kuwait var en diktatur, precis som de flesta andra arabländer runt Persiska viken. En diktatur som brutalt slog ner alla former av demokrati, hotade och censurerade journalister, och lät desperata gästarbetare göra allt fysiskt arbete under slavliknande förhållanden. Samtidigt som de unga männen var kända som bortskämda festprissar på klubbarna och universiteten i västvärlden.
Men, som sagt, den lilla nationen hade rika oljetillgångar och nu hotades tillgången på det svarta guldet. USA hade dock ett osentimentalt förhållande till sina bundsförvanter och hade gått i krig med dem tidigare. Men till skillnad från Grenada eller Panama så hade Irak en stor och krigserfaren armé. Dessutom låg inte Irak nästgårds. Bedömare på Pentagon visste att starta ett krig mot Irak skulle man behöva mobilisera hundratusentals amerikanska soldater och det skulle kosta mångmiljardbelopp. Vad värre var; den amerikanska allmänheten var notorisk motsträvig. Offra amerikanska ungdomars liv för någon oljeshejk i mellanöstern? Nej. Aldrig. Vilka motiven än var.
George Bush den äldre behövde alltså övertyga amerikanarna att hans forna allierade Saddam Hussein förkroppsligade djävulen. Så, om du vill starta ett krig men du har opinionen emot dig, noll intresse bland befolkningen att skicka trupper till ett litet land på andra sidan jordklotet, vad gör du då?
Svar: Tar in en PR-firma.
Nu hann George Bush d.ä. inte ens lyfta telefonluren. Kuwaitierna hade redan hunnit före honom. Emiren hade anlitat den kända amerikanska PR-firman Hills & Knowlton. Enligt kontraktet skulle de representera ”Citizens for a free Kuwait”, en organisation som hade bildats några dagar tidigare, en klassisk täckmantel för den kuwaitiska regeringen, och de fick hundratals miljoner kronor i budget. Hills & Knowlton, som hade mängder med diktatorer bland sina kunder skulle nu slåss för demokratin och de mänskliga rättigheterna? Firman startade genast den största PR-kampanjen som världen dittills skådat för att manipulera den amerikanska allmänheten.
Hills & Knowlton satte i gång en massiv lobbying bland de amerikanska politikerna. Kallade till informationsmöten, sände pressmeddelande till alla de stora tidningarna och andra medier. Man organiserade demonstrationer, ”Free Kuwait”-dagen, distribuerade informationsbroschyrer, lämnade brev från gisslan inne i Kuwait till hungriga nyhetsbyråer. Tryckte upp ”Free Kuwait” t-shirts och klistermärken som de distribuerade till amerikanska college och universitet.
Man spelade även in ett flertal videos som uppgavs beskriva kriget i Kuwait som lystna tevekanaler tog emot med öppna armar utan att efterfråga källan. Hills & Knowlton såg hela tiden till att föda medierna med material som utan att granskas gick ut till den de ovetande amerikanska tevetittarna som trodde att de såg ”riktig” journalistik.
Det var någonstans i den här vevan som Nayirah dök upp. Hon var inbjuden till en hearing om mänskliga rättigheter i den amerikanska kongressen. Samtidigt som hon höll sitt tal delade representanter från PR-firman ut en informationsfolder till alla deltagare där man kunde läsa mer om alla ohyggligheter som utspelade sig på sjukhuset. Det var bara den detaljen att när pressen lite senare försökte få tag på Nayirah, för att verifiera hennes uppgifter, var hon försvunnen. Som uppslukad av jorden.
Det var som några mediaforskare på University of Massachussets slog fast: ”The more television people watched, the fewer facts they knew; and the less people knew in terms of basic facts, the more likely they were to back the Bush administration."
Nu var Hills & Knowlton inte de enda. Efteråt visade det sig att den kuwaitiska regeringen anlitad inte mindre än 20 olika PR-firmor världen över för att vända opinionen till sin fördel. Kryssningsmissiler, stridsvagnar, stridsflygplan i all ära. Men när det gäller ett lands försvar går ingenting upp mot en riktigt PR-firma.
Sakta men säkert började opinionen vända till Bush fördel. Framför allt var det Nayirahs vittnesmål som gjort intryck på det amerikanska folket. President Bush tog upp det gång på gång. Man pratade om det i nyhetsutsändningar, i morgonsoffor och late night shows.
I boken Second Front, som beskriver förspelet till gulfkriget skriver John MacArthur: "Of all the accusations made against the dictator, none had more impact on American public opinion than the one about Iraqi soldiers removing 312 babies from their incubators and leaving them to die on the cold hospital floors of Kuwait City."
Till att börja med var en bred majoritet av det amerikanska folket emot ett krig mot Irak. Och när man tre månader efter Nayirahs framträdande, i december, gjorde en opinionsundersökning visade det sig att 48 procent av amerikanarna fortfarande var emot kriget. Men när den amerikanska senaten den 12 januari röstade om en krigsförklaring vann ja-sidan med endast fem rösters övervikt. Kriget var ett faktum.
**
Den här hösten 1990 släppte Bette Midler singeln ”From a Distance”. Låten, som var en cover, hade en märklig historia. Den skrevs redan 1985 av en singer/songwriter vid namn Julie Gold. Vid den här tiden jobbade hon som sekreterare på HBO och skrev låtar på sin lediga tid. Sången spelades in av Nanci Griffith på hennes album Lone star state of mind utan att göra något större avtryck.
”From a distance” har närmast religiösa undertoner och den djupt gudfruktiga Julie Gold har i intervjuer berättat att den handlar om skillnaden mellan hur saker och ting framstår och hur de i verkligheten är. Det var först när Bette Midler några år senare spelade in den som den verkligen blev populär.
Den gick direkt upp på andraplatsen på billboardlistan och spelades överallt den här vintern. Framför allt bland soldaterna i Irak. Den kom samtidigt som gulfkonflikten och blev något av en patriotisk sång. En nationell hymn för hela kriget. USA:s armé tog den till sig och gjorde den till sin. Den tilldelades priset "Minute Man Award" från USA:s armé för att ha inspirerat trupperna och "Seven Seals Award" från USA:s försvarsministerium. Det som förbryllar är den gåtfulla texten, som man kan tolka på många sätt:
From a distance
You look like my friend
Even though we are at war
From a distance
I just cannot comprehend
What all this fighting's for
Ska man vara ärlig (och det ska man ju); Den här låter suger. Den är så sirapssöt att nästan får en komisk verkan. Så finstämd, andäktig och slätstruken att det blir outhärdligt. Mer än någon annan låt påminner ”From a distance” om tiden för gulfkriget.
Några som däremot inte hymlade var Mick Jagger och Keith Richards. På de Glimmer Twins funkade inga rökridåer. Det tänkte inte låta sig luras av några PR-firmor. De såg igenom all billig marknadsföring och alla lögner. Jagger/Richards förstod att ett krig är ett krig. Som ett direkt svar på USA:s inblandning i mellanöstern skrev de ”Highwire”, en av sina få politiska låtar:
We sell 'em missiles, we sell 'em tanks
We give 'em credit, you can call the bank
It's just a business, you can pay us in crude
You love these toys, just go play out your feuds
Got no pride, don't know whose boots to lick
We act so greedy, makes me sick sick sick
Låten, som faktiskt är en riktig pärla med de klassiska Richardsriffen, kom med på deras livealbum Flashpoint. Naturligtvis var låten på tok för kontroversiell med tanke på världshändelserna och i Storbritannien totalförbjöds den att spelas på radion.
Alla krig bygger på en lögn. Utan lögnen kan kriget inte leva. Inte existera. Alltså är själva lögnen lika viktig som krigsmaskineriet i sig. När nu Putin invaderar Ukraina med motiveringen att landet styrs av nazister och narkomaner, och den ryska statstelevisionen pumpar ut bilder på ett påstått folkmord i Donbass, så följer de bara en gammal unken tradition.
George Bush den äldre fick sin väpnade konflikt. Det blev ett kort och brutalt krig som i efterhand blev känt som Desert Storm. Man beräknar att över 100 000 irakiska civila dog i kriget. Det marknadsfördes som ett ”rent” krig. På tevebilder visades klipp från pentagon upp hur missiler, så kallade smarta vapen, med klinisk precision träffade endast militära mål utan att några civila kom till skada. Men bomberna hade allt annat än klinisk precision. I efterhand har det kommit fram att allt var nonsens.
Det var först efter att kriget satt i gång som man lyckades spåra Nayirah. Det visade sig att hon var dotter till, Nasir al-Sabah, Kuwaits ambassadör i Washington. Och dessutom medlem av den kuwaitiska kungafamiljen. Något sjukhus i Kuwait City hade hon aldrig varit volontär på. Och några irakiska soldater hade inte mördat några nyfödda bebisar på sjukhuset. Allt var lögn.
En lång rad medier och människorättsorganisationer hade gått på bluffen. Bland dem Amnesty International som var tvungen att göra en pudel för sin inblandning i fiaskot. Även medierna, bland dem erkänt seriösa tidningar som Washington Post och New Yorks Times fick erkänna att de blivit manipulerade.
För Hills and Knowlton var det ”Mission accomplished”. De hade lyckats med sitt uppdrag att sälja ett krig. Nu gick de obekymrat vidare till någon annan uppdragsgivare. Några år senare kom filmen Wag the Dog som är baserad på Hills & Knowltons kampanj under gulfkriget. Det var som den gamle grekiske dramatikern Aischylos sa: ”Krigets första offer är sanningen.”
