Låten och inspirationen

Ride On

Christy Moore I 1985

I could never go with you
No matter how I wanted to

Tidigt på kvällen den 8 februari 1983, vid halvåtta, körde en hästtransport upp för uppfarten till stuteriet i Ballymany på Kildare i Irland. Den ansvarige för stuteriet, James Fitzgerald, satt och tittade på teve. Han tyckte han hörde något ljud utanför men tänkte inte mer på det. Några minuter senare ringde det på dörren. Det var James Fitzgerald son, Bernhard, som öppnade. Vid dörren stod en okänd man iklädd en Garda (den irländska polisens) uniform samt en balaclava för ansiktet. Han frågade efter James Fitzgerald.

När sonen vände sig för att ropa på pappa blev han nedslagen av den okända mannen. James Fitzgerald skyndade till dörren för att se vad som stod på. Då hade tre maskerade män med automatvapen trängt sig på. De uppträdde lugnt och sansat. Välorganiserat. En av männen sa:

"We have come for Shergar. We want £2 million for him." Medan resten av familjen låstes in i ett rum, leddes James Fitzgerald under vapenhot ut till stallet. Där fick han hjälpa till att lasta in Shergar i hästtransporten. Han märkte nu att det var minst sex gärningsmän där. En av dem pratade med nordirländsk dialekt. En annan verkade van att arbeta med hästar.

Medan hästtransporten kördes i väg, tvingades James Fitzgerald in i en van. Man placerade en huva över hans ansikte. Sedan körde skåpbilen runt i timmar. Till slut stannade bilen och James släpptes fri. Han befanns sig då i den lilla byn Kilcock, dryga tre mil från Ballymany. Han fick stränga tillsägelser att inte kontakta polisen. Om han gjorde det, skulle hans familj dö. Dessutom fick han ett kodord: ”King Neptun” som han skulle identifiera sig med när de kontaktade honom. Först när förövarna körde i väg förstod James Fizgerald det katastrofala som inträffat. Shergar var kidnappad.

Shergar? Här stannar vi en stund.

Shergar var fulländad. En av de bästa tävlingshästar som galopperat på denna jord. Guds gåva till människan - och hästsporten. Shergar var ett engelskt fullblod. Född och uppvuxen på Irland men ägd av den brittiske finansmannen och multimiljardären Aga Khan. Det var en vacker häst. Shergar hade en skimrande brun färg med en vit bläs. Han var muskulös, intelligent och temperamentsfull. Snabb och stark på samma gång. Aga Khan förstod tidigt att Shergar hade en osedvanlig begåvning och fraktade hästen till Storbritannien för att tränas upp.

Shergar gjorde sin tävlingsdebut som tvååring på Newbury. Han reds av den berömde jockeyn Lester Piggott och vann loppet med två och en halv längd före favoriten. Alla kunde se att hästen var en exceptionell talang. Och han fortsatte att göra bra resultat resten av året.

Nästa år, 1981, fortsatte den fina trenden. Han deltog i några mindre tävlingar som han alla vann med förkrossande marginal. Innan det var dags för det stora Epsomderbyt i Surrey. Shergar tog snabbt kommandot i loppet efter bara några varv var han i överlägsen ledning. Den exalterade tevekommentatorn brast ut: "there's only one horse in it—you need a telescope to see the rest!"

Den här säsongen gjorde Shergar sex starter och tog fem segrar. Bland annat det irländska derbyt. Överallt han tävlade satte han rekord. En månad efter derbyt vann han King George & Queen Elizabeth Stakes på Ascot. Efter halva loppet låg han trea. Men när det återstod tre varv ökade han takten. När Shergar gick i mål vann han med fyra längder. Tevekommentatorn kunde inte hålla inne sin entusiasm: "He's winning it so easily; it's Shergar first and the rest are nowhere".

Efter loppet berättade jockeyn Lester Piggott att det kändes som om Shergar inte ens ansträngde sig. Han tillade att Shergar var den bästa häst han någonsin tävlat med. Och det var uppenbart för alla att Shergar var en av de bästa tävlingshästarna i historien. Han kunde jämföra sig med legendarer som Seabiscuit och Secretariat. Men till skillnad från de andra två var Shergar irländsk.

Det var i det här läget som Aga Khan bestämde sig för att låta Shergar gå i pension. När han stod på toppen av karriären. I sitt sista lopp kom han fyra. Shergar skulle nu tillbringa tiden som avelshingst. Många trodde nog att Aga Khan skulle sälja Shergar till USA. Men misstankarna kom på skam. Aga Khan bestämde att Shergar skulle få vara kvar i Irland och leva på stuteriet i Ballymany i Newbridge.

Shergar var en irländsk nationalhjälte. Det var stor fest i oktober 1981 när han anlände till Newbridge. Han välkomnades av tusentals invånare från trakten. Den lokala blåsorkestern spelade. Barnen hade fått ledigt från skolan. De viftade med röda och gröna vimplar, Aga Khan-stallets tävlingsfärger, när hästen paraderades nedför huvudgatan i en lång kortege. När nu nyheten spreds att Shergar hade kidnappats var det som man hade stuckit en kniv rakt in i hjärtat på den irländska folksjälen. Och vridit om.

Polisens insats var mer än lovligt tafflig. Till deras försvar ska sägas att det dröjde innan de ens fick reda på brottet. När James Fitzgerald var tillbaka på stuteriet kontaktade han först stuteriets chef, som i sin tur ringde Shergars veterinär, som därefter ringde en av delägarna, som i sin tur ringde Alan Dukes den irländske finansministern, som i sin tur ringde Michael Noonan republikens justitieminister. Först åtta timmar efter dådet blev polisen kontaktad. Vid det här laget var kidnapparna långt borta.

Gärningsmännen hade varit sluga. De hade valt tidpunkten med omsorg. Nu hör det till saken att kidnappingen sammanföll med dagen för den största hästförsäljningen i nationen. Irland är ett hästtokigt land. På varenda vägstump i landet kördes hästtransporter. Det var som att leta efter en nål i en höstack. Redan nu började man misstänka att det var IRA som låg bakom.

Redan samma natt som bortförandet inträffade hade kidnapparna tagit kontakt med en känd galopptränare, Jeremy Maxwell, på Nordirland. Det krävde 40 000 pund i lösen. En summa som sedermera höjdes till 52 000 pund.  Maxwell fick reda på att förhandlingarna endast skulle skötas de brittiska sportjournalisterna Derek Thompson och John Oaksey på ITV och Peter Campling på The Sun. Man kom överens om en mötesplats på Europa Hotel i Belfast. Men när det väl blev dags för förhandling dök gärningsmännen inte upp.

Den 12 februari 1983 ringde kidnapparna igen och sa att bevis på att Shergar var vid liv fanns på Rosnaree Hotel. Där hittade man mycket riktigt ett flertal polaroidbilder på hästen där någon samtidigt höll upp ett exemplar av The Irish News daterad den 11 februari. Man försökte förhandla med kidnapparna och bad om fler bevis på att Shergar verkligen var vid liv. Men kidnapparna hörde aldrig av sig igen.   

Det var första gången i den irländska historien som en häst hade blivit kidnappad. Det var en sensation, för att inte säga skandal. Samtidigt hade polisens utredning kört fast. Man hade inga uppslag. Förundersökningen leddes av Chief Superintendent Jim ”Spud” Murphy. Han blev känd för sina okonventionella metoder. Bland annat tog han in ett medium för att hitta ledtrådar var Shergar kunde befinna sig. Men några ledtrådar hittade de aldrig. På en presskonferens medgav Murphy: "A clue ... that is what we haven't got."

Men många menar att kidnapparnas telefonsamtal bara var rökridåer. Långt borta från tevekamerorna hade de riktiga gärningsmännen tagit kontakt med Aga Kahn som befann sig på sitt Pariskontor. De begärde en lösensumma på fem miljoner pund. Det skurkarna inte kände till var att Aga Khan redan sålt Shergar.

Aga Khan hade sålt av 34 andelar av hästen för 250 000 pund per andel, varav han hade behållit sex själv. Affären hade ökat hästen värde till nära 10 miljoner pund. Vilket på den här tiden inte bara var en jättesumma; Det var det högsta belopp en europeisk häst dittills varit värderad.

Nu skulle Shergar ägna tiden åt avel. För varje föl som föddes kunde andelsbolaget ta ut ett pris (stud fee) på mellan 50 000 – 80 000 pund. Om avkomman gjorde bra ifrån sig på tävlingsbanorna skulle priset dubbleras. När Shergar fördes bort skulle han just påbörja sin andra avelssäsong med att betäcka fler än 55 ston. Shergar var en oerhört lukrativ affär för Aga Khan.

Men när kidnapparna nu förstod att Aga Khan inte var ensam ägare, utan att de skulle bli tvingade att förhandla med ett helt andelsbolag, började de få kalla fötter. Och Shergars ägare gjorde samtidigt klart att de inte hade några planer på att betala ut någon lösen. Gjorde de det, skulle varenda tävlingshäst i Europa bli en potentiell måltavla.

Misstankarna riktades redan på ett tidigt stadie mot IRA. Organisationen var i ständigt behov av pengar. Många indicier pekade på dem. Främst tillvägagångssättet och skalan som dådet genomfördes på. I det här fallet verkade vara ett stort antal gärningsmän inblandade.  Bara IRA kunde genomföra ett dåd av den här storleken. Dessutom. Kunde man föra krig mot Storbritannien, placera ut bomber lite varstans, försöka mörda den brittiska premiärminister och genomföra vapenaffärer med Libyen – då kunde man kidnappa en häst. Men IRA medgav inte något. Och Shergar har aldrig påträffats.

Men den irländska allmänheten har inte glömt bort Shergar. Han är och förblir en nationalhjälte. Shergar har med åren blivit ett ämne för mängder av böcker, dokumentärer och filmer*. Och, inte att förglömma, sånger. Ett flertal irländska och brittiska band har skrivit låtar om den vackra hästen. Men den låt som han kanske mest förknippas med Shergar är Christy Moores ”Ride On”.

Christy Moore är en av Irlands allra mest populära och älskade folksångare. Här i Sverige är han mer eller mindre okänd. I mitten av 60-talet jobbade Christy Moore som banktjänsteman. Men när det 1966 blev strejk på banken, passade han på att åka i väg till London. När strejken var över tolv veckor senare, gick Christy Moore inte tillbaka till jobbet. I stället hade han bestämt sig för att bli artist. Eller som han själv kommenterat:   "I had a wild and wonderful time in England, with no bank manager looking over my shoulder."

Christy Moore gick den långa vägen och spelade på folkmusikklubbar och irländska pubar var och varannan vecka. Med tiden fick han ett stort antal fans. Christy Moores texter kan bäst beskrivas som socialt medvetna med en politisk udd och han behandlar åtskilliga ämnen ur irländarnas dramatiska historia.

Naturligtvis har även Christy Moore skrivit om Shergar. Redan i låten ”Lisdoonvarna” nämner hade den berömda hästen. Men det är ”Ride On” från 1985 som sägs handla om ”Shergar”. ”Ride On”, en cover, skriven av hans kompis och kollega folkmusikern Jimmy MacCarthy, är en av Christy Moores största hits.

Det är något kusligt över ”Ride on”. Någon beskrev den som ”hauntingly beautiful” och det är en passande beskrivning. Det är en stämningsfull, nästan hypnotisk, kärleksballad om något som försvunnit. Gått förlorat. Handlar det om en käresta? Ungdomen? Eller kanske en häst?

I turn to face an empty space, where once you used to lie
And look for a spark that lights the dark
Through a teardrop in my eye

Men handlar den verkligen om Shergar? Tveksamt. Vare sig Christy Moore eller Jimmy MacCarthy har någonsin gjort några sådana antydningar. Men vad spelar det för roll? För irländarna är det Shergars sång. Case closed.

Man har aldrig återfunnit Shergar. Vad som har hänt med hästen eller vilka som kidnappade den är fortfarande ett mysterium.  1999 Släppte den före detta IRA-medlemmen, och polisinformatören, Sean O’Callaghan boken The Informer. I den avslöjar O’Callaghan att det var IRA som kidnappade Shergar. Han namnger en högt uppsatt IRA ledare från Tyrone som den som skulle ha begått dådet.

O’Callaghan hävdar också att Shergar blev skjuten bara timmar efter att den blivit bortförd. Kidnapparna hade helt enkelt ingen tidigare erfarenhet av att ta hand om en temperamentsfull och nervöst fullblod av det här slaget och när de inte kunde hantera Shergar valde de att avliva honom.

Enligt ryktet begravdes Shergar i de ödsliga bergen i närheten av Ballinamore i Leitrim County. Så blev det tragiska slutet för den legendariska hästen som slog världen med häpnad.

 

 

*Häromåret gjorde BBC ett podavsnitt om hästen med ingen mindre än Vanilla Ice (!) som programledare.

 

 

 

Lyssna på låten här: