Det fasansfulla krypet
Boll Weevil Blues
White Stripes I 2001
Just a-lookin' for a place to stay
Just a-lookin' for a home, just a-lookin' for a home
Aldrig någonsin har något enskilt kryp skapat en sådan skräck, en sådan isande fasa, bland den amerikanska allmänheten. Fått ekonomin att falla, skapat stora migrationsvågor, fått farmare att begå självmord. Odjurets namn är Boll Weevil.
Någon gång runt 1892 korsade en ensam liten skalbagge Rio Grande. Följde med de varma vindarna österut mot trakterna kring den lilla staden Brownsville i sydvästra Texas. Nedanför sig såg han de gigantiska bomullsodlingarna och i sin insektshjärna tänkte han: Det här är det förlovade landet. Det skulle bli starten på en av de värsta katastrofer som drabbat USA.
Den ser inte mycket ut för världen; Bomullsviveln som den heter på svenska. Boll Weevil (Anthonomus grandis) är en liten brungrå skalbagge med en snabelliknande utväxt på huvudet. Bomullsviveln naturliga hemvist är Mexiko och den lever nästan enbart på bomullsplantor. Insekten i sig gör ingen skada på plantan. Problemet är att den lägger sina ägg inne i knoppen på växten. När äggen kläcks, äter larverna upp allt som är inuti. Allt det som ska bli bomull. Varje säsong kan ett par Boll Weevils producera två miljoner larver. Det tog inte många år för den lilla insekten att äta sig i genom söderns bomullsodlingar.
The first time I saw Boll Weevil,
He was sitting on a cotton square.
The next time I saw Boll Weevil,
He had his whole family there.
Inom fem år hade Boll Weevil spridit sig till grannstaterna och skördarna hade minskat med närmare 50 procent. Bomull är den viktigaste grödan i den amerikanska södern och ohyrans härjningar var naturligtvis inget annat än en tragedi. 1903 blev chefen för det amerikanska Jordbruksverket kallad till ett förhör i den amerikanska kongressen. Han kallade det inträffade för ”(a) wave of evil”.
Man hade inte en aning hur man skulle stoppa den lilla insekten. Man testade allt. Man planterade nya varianter av bomull som skulle blomma innan viveln fick fäste, man experimenterade med arsenik och flera andra sorters bekämpningsmedel. Man försökte bränna bomullsfälten efter skörd. Theodore Roosevelt föreslog att man skulle importera en aggressiv myra från Guatemala som åt viveln. Men inget funkade. Under de följande decennierna användes en tredjedel av allt bekämpningsmedel som förbrukades i hela USA till Boll weevil. Men resultatet blev bara att tusentals lantarbetare dog eller blev sjuka av gifterna samtidigt som den lilla viveln bara blev resistent.
För ekonomin var det här inget annat än förödande. Farmare fick gå från hus och hem när hela skörden gick till spillo. Det var som den kände entomologen Leland Howard skrev i en rapport 1931: “negro labor fled before the weevil’s advance; wealthy families were reduced to comparative poverty; banks failed; planters and 2 speculators committed suicide."
Nu hände det paradoxala. I takt med att hela skördar gick till spillo. Och lokala odlare slogs ut – steg priserna på bomull. Och när priserna steg blev det mer lukrativt att odla grödan. Nya odlingar startades på ställen där man tidigare aldrig haft plantan. Helt plötsligt odlades det mer bomull än någonsin. Och när bomullsodlingarna spred sig, spred sig även Boll weevil. Inom loppet av några år hade man ohyran ända borta i Kalifornien. Andra småfarmare hade helt enkelt inte råd att överge bomullen när inkomsterna minskade och hamnade på så sätt i en ond spiral.
Samtidigt skapades en enorm migrationsvåg. Arbetslösa lantbruksarbetare flydde krisen och arbetslösheten i söder, och flyttade norrut mot industrierna i de stora städerna. Och hur man än kämpade blev man inte av med skalbaggen.
The farmer took the boll weevil
and put him in the hot sand.
The boll weevil said to the farmer,
“You are treating me like a man.”
The farmer took the boll weevil
and put him on the ice.
The boll weevil said to the farmer,
“This is mighty cool but nice.”
Nu var det inte alla som led. I den lilla staden Enterprise i Alabama satte de 1919 upp en stor staty, en grekisk gudinna (misstänkt likt frihetsgudinnan), som håller en Bomullsvivel i armarna, av ren tacksamhet för krypet. Efter att under många år ha plågats av skalbaggen, bestämde sig bönderna för att dumpa bomullen och odla andra grödor; bland annat jordnötter. Helt plötsligt gjorde de större vinster än någonsin tidigare. För att hylla denna omställning reste de en staty och kallade den ”herald of prosperity”. Varje år i oktober har dessutom staden en Boll weevil-festival.
Naturligtvis gjorde det lilla krypet även avtryck inom kulturen. Det finns inte en bluesartist värd namnet som inte har skrivit en låt om Boll Weevil. I den amerikanska södern under 20-och 30-talet var insekten ständigt närvarande och ett oupphörligt samtalsämne. Så det är inte konstigt att man sjöng om den också. Ett annan band som också rockat loss till skalbaggen är White Stripes.
Båda Jack Whites föräldrar jobbade för den katolske ärkebiskopen i Detroit; mamman som sekreterare och pappan som arbetsledare på vaktmästeriet. På något sätt var det som ödesbestämt att deras stygga lilla son Jack skulle ägna sig åt djävulens musik. Hylla skörlevnad och ogudaktigheter och frossa i distad och larmig rock’n’roll.
Men faktum är att få personer betytt så mycket för att på senare år återuppliva gammal blues- och countrystandards som White Stripes. Duon från Michigan har envist tagit med låtar av Son House, Robert Johnson och andra bluestitaner på sin repertoar. Tillsammans med sin syster Meg, som var andra halvan av White stripes, som snart visades sig vara hans fru och inom kort blev hans ex-fru, gjorde bandet stor succé i början av det nya milleniet.
”Boll Weevil” eller ”Boll Weevil Blues” som de också kallade den är den bästa låt White Stripes gjort som de aldrig spelade in på något studioalbum. ”Boll Weevil Blues” är baserad på Leadbellys version. I början av 00-talet brukade White Stripes spela låten som extranummer under sina konserter. Till publiken stora jubel.
Boll Weevilplågan varade i decennier. Det var först 1958 som de olika amerikanska myndigheterna och framför allt The National Cotton Council of America lyckades samverka och enas om en lagstiftning för att utrota skalbaggen.
Samtidigt hade forskningen gått framåt. Man hade hittat nya metoder. Man hade lyckats skapa syntetiska feromoner, som liknar den krypet utsöndrar vid parning, för att på så sätt fånga in dem i fällor. Man plockade även angripna bomullsknoppar för hand. Det dröjde ända fram till 1978 innan man kunde se påtagliga resultat. Idag är större delen av Boll weevil populationen utrotat i USA. Den lilla skalbaggen får leta efter ett nytt hem.
