John Sinclair

John Lennon I 1972

They gave him ten for two
What else can the judges do?

John Sinclair dyker upp någon gång i mitten av 60-talet som en lokal kändis i Detroit. En ung poet med en brinnande passion för jazz; framför allt artister som Coltrane, Pharao Sanders och Albert Ayler, och jazztobak. Med ett starkt rättspatos och ideal som han svurit på att leva upp till.

Han gjorde sig ett namn i motorstadens alternativkretsar. Och bildade i den här vevan Trans-Love Energies (TLE). Tanken med TLE var att den skulle vara en slags kollektiv för olika student- och alternativgrupper i Detroit, med ett eget hus i de centrala delarna. Flower Power var på modet och John Sinclair följde med strömmen. Han blev snabbt den ledande personen i alternativrörelsen i mellanvästern, eller ”högsteprästen av Detroits hippies” som han även kallades. Förutom de vanliga kulturevenemangen arrangerade Sinclair även ett flertal ”Love-Ins”. Samtidigt blev Sinclair manager för ett garagerockband från Detroit vid namn MC5.

MC5? En recensent som sett dem live beskrev en gång bandet som: “a catastrophic force of nature the band was barely able to control”. Och det var som engelsmännen skulle säga: Spot on. MC5 var punk innan punk ens var påtänkt. MC5 var det mest distade och larmiga band som någonsin satt sin fot på en scen. De var en mix av garagerock, frijazz och en jäkla attityd. Men när John Sinclair lärde känna dem hade de endast ett kultfölje:

"They were a mess, man. Not only did they not have a manager, they didn't even have a roadie. They would show up when they were supposed to be playing on stage, and then spend an hour setting up and arguing over who owned what guitar lead. And all the while, the audience was sitting there, waiting. It was kind of tragic. I helped knock them into shape." berättar John Sinclair för The Guardian.

Med John Sinclairs hjälp fick MC5 lite struktur på verksamheten. Och blev radikalare. De började posera med vapen på spelningarna. Repliker naturligtvis. Deras konsert under demokraternas konvent i Chicago 1968 är klassisk. Då de mitt i tårgasdimmor och vilda kravaller spelade i åtta timmar (!). De hade endast en jämlike och det var det andra Michiganbandet The Stooges. Men till skillnad från Iggy Pops band hade även MC5 en radikal politisk vision. De manade till revolution.

Men med sin punkiga image av att skrika svordomar och skända den amerikanska flaggan var bandet lite väl magstarkt för den amerikanen i gemen. MC5 var hyperkontroversiella. Mest känd är deras livealbum från 1968 Kick out the Jams. Albumet inleds med att bandet skriker ut ”Kick out the jams, motherfuckers”. Det här fick den amerikanska varuhuskedjan Hudson att dra in deras album. MC5 svarade med en helsidesannons i det lokala magasinet Fifth Estate med det enkla budskapet: KICK OUT THE JAMS, MOTHERFUCKER! and kick in the door if the store won’t sell you the album on Elektra. FUCK HUDSON’S!

Dessutom la de till sitt skivbolags, Elektra, logga i annonsen - utan företagets medgivande. De slutade med att de blev droppade från skivbolaget också.

MC5 kom från USA:s mest industrialiserade stad och till skillnad från andra band var de verkligen arbetarklass. John Sinclair förklarar:

"A lot of those radical groups of that time, the Yippies, The SDS, didn't know anything about the working class because they didn't know any working-class people. Same with black people – they didn't mix with any black people, didn't have black friends. The MC5 were working class, they knew about life on the streets. And we dug black people cos that's where the great music came from and the great weed and the refreshing concepts of sexuality. All that stuff didn't come from no white people. Are you kidding me?"

Här kom både John Sinclairs och bandets vurm för både svart kultur, svarta kvinnor och jazz in. Kanske var det som påverkade när John Sinclair i solidaritet med svarta pantrarna bildade The White Panthers party. I deras partiprogram ingick kostnadsfri utbildning, subventionerad sjukvård, ökat medbestämmande samt ”a total assault on the culture by any means necessary, including rock and roll, dope and fucking in the streets”.

De flesta skrattade nog åt John Sinclairs nya påhitt. Men inte alla.

De riktiga svarta pantrarna var inte roade av det nya partiet. De såg med stor misstänksamhet på sina vita bröder. Det sista de behövde i den spända situationen som rådde var ett gäng knasbollar som drog uppmärksamheten till sig. De svarta pantrarna avfärdade John Sinclair och hans gäng som: ”psychedelic clowns”.

Inte heller FBI drog på smilbanden. Nu måste man ha i åtanke den uppjagade stämning som förelåg vid den här tidpunkten i USA. Nationen plågades av terroristgrupper som de svarta pantrarna, The weatherman, The Minutemen, raskravaller och upplopp. I det här läget dyker alltså de här vettvillingarna upp. Och de verkade kapabla att hitta på vad som helst. Myndigheterna drog efter andan.

FBI började bevaka deras kollektiv i centrala Detroit. När etniska upplopp skakade staden sommaren 1967 hade de satt upp en stor banderoll längs med husfasaden med orden: ”Burn baby Burn”. Byggnaden blev stormad av polis som påstod att en krypskytt hade skjutit mot dem från taket. I ett internt pm skriver en FBI agent att The White Panther Party är ”potentiellt den största och mest farliga av alla revolutionära organisationer i USA”.

Från den här dagen hade de polisen i hasorna. Twentyfourseven. Medlemmarna i vita pantrarna greps för det minsta lilla. Under MC5:s konserter brukade polisen rada upp sig längs med väggen med dragna batonger och så fort bandet körde i gång konserten med sitt glada utrop: "Kick out the jams, motherfuckers!", greps de. Det var i den här vevan som även John Sinclair åkte dit. I ett svagt ögonblick bjöd han en kvinnlig undercover-polis på två jointar. Straffet blev tio års fängelse.

Tio års fängelse för lite marijuana? John Sinclair var ju bara en vanlig hederlig flummare som gillade att lyssna på jazz och ta det lugnt i största allmänhet - om än med vissa radikala idéer. Antagligen världens ofarligaste terrorist.

John Sinclairs dom sände vågor på vattnet. Runt om i USA. Vad gällde de vita pantrarna så var det mycket slagord, och lite verkstad. Vita medelklassungdomar som följde tidsandan. Några terrorister var de definitivt inte. Snarare posörer. Goa flummare med radikala visioner.

John Sinclair avtjänande mer än två år av straffet. Under tiden i fängelset skickade han regelbundna nyhetsbrev till världen på utsidan. Och sakta men säkert blev han lite av alternativkulturens ”cause celebre”. En av dem som hörde talas om John Sinclair var John Lennon.

I början av 70-talet hade John Lennon flyttat till New York med Yoko Ono. I USA hade han snabbt blivit bekant med Abbie Hoffman och Jerry Rubin. De i sin tur hade fått honom intresserad för sina radikala idéer. Under tiden hade en stödkampanj ”Free John” bildats för att få ut Sinclair ur fängelset. I kampanjgruppen återfanns bland annat Jane Fonda och Donald Sutherland.

Kampanjen för John Sinclair kulminerade i december 1971 med en stödkonsert, John Sinclair Freedom Rally, i Ann Arbor, Michigan. Bland de inbjudna fanns Stevie Wonder, Phil Ochs, Allen Ginsberg, Black Panthers Bobby Seale samt inte minst John Lennon och Yoko Ono. Biljetterna sålde slut på några minuter. Under konserten spelade John Lennon en nyskriven låt som han kallade ”John Sinclair”. Den var minst sagt rak i sitt budskap:

If he'd been a soldier man
Shooting gooks in Vietnam
If he was the CIA
Selling dope and making hay
He'd be free, they'd let him be
Breathing air, like you and me

”John Sinclair” är en bluesig historia. John Lennon spelar steel guitar på en dobro. Senare skulle den komma med på hans album Some time in New York City. Lennons mest radikala album full med politiska låtar. Även den verkliga John Sinclair hade hört sången. 

"I heard the song while I was in prison. I made them bring me in a tape because I didn't believe Lennon had written it and that he was coming to Ann Arbor to sing it. It was a beautiful thing to do."

Nu hände det oväntade. Bara tre dagar efter konserten gick målet upp i Michigans högsta domstol. Till allas förvåning valde domstolen att frikänna John Sinclair. Helt plötsligt var han en fri man. Dessutom fick han bevisat det som han själv alltid hävdat; att protester kan göra skillnad. Man kan göra sin röst hörd och påverka samhällsapparaten.

Numera lever John Sinclair halva året i Amsterdam. Han lever på att skriva texter till olika jazzartister. Dagens rockartister ger han inte mycket för. De enda han kan komma på som är något så när revolutionära är Pussy Riot. De bryr sig inte om att lansera sin egen parfym, eller eget klädmärke, de vill störta den ryska diktaturen.

Han lovordar Amsterdams lokaltrafik och dess rika kulturhistoria. Och han tar sig fortfarande en hövding då och då i någon av stadens alla coffeeshops. John Sinclair är fortfarande trogen sina ideal; “MUSIC IS REVOLUTION”.

Flummare i alla länder förenen eder!