Låten och inspirationen

A Change Is Gonna Come

Sam Cooke I 1964 

Oh, and just like the river
I've been running ever since

Det skulle bli en bra kväll. Allt var noga planerat. Alla adresser till spellokaler och hotellrum för hela bandet var sedan länge bokade, nu när Sam Cooke och bandet steg på turnébussen mot Shreveport, Louisiana. Där ännu en spelning väntade inför utsålda hus. De rullade sakta i väg mot söderns mörka hjärta.

Självförtroendet var på topp. Med närmare 20 låtar på Billboardlistan var Sam Cooke verkligen i smöret. Sam Cooke var förmögen, han var framgångsrik.

Och nu var han dessutom populärare än någonsin. Samtidigt var han en respekterad affärsman med flera järn i elden. Han var snygg, kvinnorna älskade honom. Men framgång kräver ansvar. Sam Cooke var alltid noga med att klä sig snyggt, uppträda belevat. Han hade stil. Han körde Jaguar och Ferrari. Drack beefeater-gin precis som den vita medelklassen.

Inte nog med att han var artist, han var egen företagare också. Sam Cooke hade redan i början av karriären sett till att han ägde rättigheterna till sina egna låtar och han drev sitt eget skivbolag. Sam Cooke ville inte vara ägd. Han var en self made man. Ingen skulle tala om för honom vad han skulle eller inte skulle göra. Han betraktade sig som en medveten samhällsmedborgare. Han försökte hålla sig a jour med vad som hände i världen. Och i den amerikanska politiken.

Sam Cooke var en av pionjärerna inom soul. Tillsammans med Ray Charles uppfann han hela genren. Ray Charles ”I got a woman” från 1954 räknas som den första soullåten. Charles hade enkelt tagit musiken han hört på bluesklubbarna, i kyrkan och gathörnen och mixat ihop det. Det blev en blandning av R&B, gospel och doo-wop. Sam Cookes ”You send me” från 1957 anses också som en av de första. Sam Cooke gjorde det enkelt för sig. Han var son till en sydstatspastor. Precis som de flesta afroamerikaner i den amerikanska södern var han född och uppväxt med kyrkomusiken. Cooke hade under tonåren sjungit i en kyrkokör. Nu tog han den kristna musiken han spelat i kyrkan och satte en sekulär text till.

Det blev ett jävla liv.

Sam Cooke förstod att det skulle bli kontroversiellt och i början av karriären använde han sig av artistnamnet Dale Cooke. Men det genomskådades snabbt. Hans tilltag väckte naturligtvis ont blod bland de svarta runt om i USA. Han hade gjort det mest förbjudna. Något fullständigt kätterskt. Tagit deras nationalklenod. Deras låtskatt. Och gjort simpla popsånger av det.

Nina Simone, även hon dotter till en predikant, tonade ner helgerånet. Hon förklarade att hon och hennes generation egentligen inte såg någon större skillnad mellan gospel och blues, till skillnad från hennes föräldrar, som ansåg att de två stilarna inte skulle blandas: “Negro music has always crossed all those lines, and I’m kind of glad of it. Now they’re just calling it soul music.”

Men gjort var gjort. Och nu gick det inte att vrida tillbaka klockan. Dessutom älskade publiken den nya genren, som Ray Charles och Sam Cooke lagt grunden till. Soulen började dyka upp på listorna. De hade sekulariserat de sakrala med hjälp av översvallande sånginsatser, rafflande texter och medryckande rytmer. Sam Cooke var alltså både förmögen och framgångsrik. Han var dessutom svart. Och att vara svart i USA 1963 var ingen bra sak oavsett hur berömd du var.

Den 8 oktober var nu det turnerande sällskapet på väg till Shreveport. Redan förväg hade de bokat hotellrum i stadens Holiday Inn North. Men när sällskapet anlände började receptionisten bli nervös. Han kollade i liggaren men uppgav att det inte fanns någon bokning. Sam Cooke började tappa tålamodet. Medan hans bror Charles protesterade var Sam ursinnig. Han krävde att få tala med chefen och vägrade att lämna hotellet för han fått en förklaring. Cooke ställde till en scen. Hans fru drog i honom i armen för att få försöka få honom att lugna sig. Hon sa till honom.

“They’ll kill you,” På vilket han svarade,

“They ain’t gonna kill me, because I’m Sam Cooke.”

”No, to them you're just another ... you know.”

Men det här var inte som övriga Amerika. De befann sig mitt inne i det djupaste södern. Och här var det andra lagar och regler som gällde. Hade nu Sam Cooke och hans resesällskap gjort en ordentlig research hade de upptäckt att Holiday inn North var ett ”vitt” hotell. I det segregerade södern var hotellen, precis som allting annat, strikt uppdelade mellan de vita och de svarta.

Efter mycket om och men lämnade sällskapet Holiday inn. De tutade och skrek okvädningsord när de långsamt körde i väg. I stället tog de in på det ”svarta” Castle Motel på Sprague Street. Men när de anlände till motellet var polisen redan på plats. De grep hela sällskapet då de ansågs störa den allmänna ordningen. Massarresteringen väckte uppmärksamhet. Dagen efter kunde man läsa en liten notis i New York Times med rubriken: Negro Band Leader Held in Shreveport.

I stället för att köras till polisstationen kördes de till lokala brandstationen. Sam Cooke berättade aldrig vad som utspelade sig där, men det gjorde däremot hans bandkollega Salomon Burke. I Peter Guralnicks Sam Cookebiografi Dream Boogie har han avslöjat vad som hände sedan:

”They took us to the fire station and made us take off our clothes. They said, ‘now get your microphones, boys, and start singing.’ They had us do the whole show. You should have seen me singing ‘Cry to Me.’ My lord, we did all our records. I did the background for Sam’s pop stuff, the ooh-doo-doos, and Sam did my background. and when we had finished, the guy told us, ‘get back in them stolen limousines, boys, and don’t ever bring your band to Shreveport again.’ We were happy to oblige.”

Sam Cooke må ha varit både förmögen och framgångsrik men i den amerikanska södern på den här tiden spelade det ingen roll. För dem var han bara svart. En nigger. Ingenting. Och en svart som sa emot en vit måste straffas. Måste förödmjukas. Måste läras upp.

Sam Cooke kunde inte släppa händelsen i Shreveport. Han hade så mycket ilska inom sig, så mycket uppdämd vrede, som behövde kanaliseras. I samma veva så råkade han av en händelse höra Bob Dylans ”Blowin in the wind”*. Som den kyrkans man han var kände Sam Cooke omedelbart igen musiken till sången. Dylan hade tagit den gamla svarta psalmen. ”No more auction block” och helt enkelt lagt på en ny text. Och det var texten som imponerade på Sam Cooke. För honom var det den i det närmaste filosofiska frågeställning som gjorde honom andlös. I synnerhet raden: “How many roads must a man walk down/Before you call him a man?” Den stämde precis in på de svartas vedermödor. Sam Cooke förundrades över hur en vit man kunde skriva dessa rader. Inspirerad av ””Blowin in the wind” bestämde han sig för att skriva sig egen låt om de svartas kamp. Han kallade den ”A Change is Gonna come”.

Strax efter jul 1963 satte han i gång. Han kontaktade en gammal kompis, musikern J W Alexander, och tillsammans började de arbeta på den. Några veckor senare, i slutet av januari 1964, spelade Sam Cooke in den i RCA studios i Hollywood med både stråkar och komplett orkester.

”A Change is gonna come” är en lågmäld ballad. En tyst protest, en knuten näve i fickan,

från en person som blivit förödmjukad, förnedrad och fråntagen sin mänskliga värdighet. En hymn för alla dessa människor som lever under ständig diskriminering för att de har fel färg på huden.

I go to the movie
And I go downtown
Somebody keep telling me
Don't hang around

En vecka senare spelade han ”A change is gonna come” när han uppträdde på Tonight Show med Johnny Carson. Det skulle bli den första och enda gången han spelade låten inför publik.

Sam Cooke kände sig obekväm med låtens allvarliga tema. Det här var långt ifrån hans vanliga repertoar av lätta popsånger. Han rådfrågade sin kompis Bobby Womack som höll med. Han tyckte låten lät ”like death”. Från den dagen droppade Cooke låten från spellistan. Han skulle aldrig sjunga den live igen. Några månader senare var Sam Cooke död. Ihjälskjuten på ett sunkigt motell i Los Angeles, dit han kommit med en prostituerad kvinna.

”A change is gonna come” kom först med på Sam Cookes album Ain’t that good news som släpptes i mars 1964. Men två veckor efter soullegendens död släppte man postumt singeln ”Shake”. På b-sidan fanns ”A change is gonna come” med. Resten är historia. Sakta men säkert smög sig den stillsamma låten i amerikanarnas sinne. Och den blev en hymn för den gryende medborgarrättsrörelsen.

”A change is gonna come” räknas idag inte bara som en av Sam Cookes bästa låtar, utan en av de bästa som någonsin skrivits. Den är en av soulens stora klassiker. Sam Cooke skulle få rätt. En förändring kulle komma. Även om man än idag kämpar mot den strukturella rasismen i många delar av USA.

Inspelningen från Tonight Show finns inte längre kvar. Tejperna råkade av misstag städas bort. Idag kan man bara höra originalversion. Men den har å andra sidan spridit sig över världen. ”A change is gonna come” är mäktig på ett stillsamt sätt. Ibland kan en viskning höras lika mycket som ett rop.

 

Sam Cookes reaktion när han fick höra Bob Dylans ”Blowin in the wind”.

 

*Sam Cooke gjorde senare en cover på ”Blowin in the wind” som kom med på hans album Sam Cooke at the Copa.

 

Lyssna på låten här: