Låten och inspirationen

4th of July, Asbury Park (Sandy)

Bruce Springsteen I 1973

This pier lights our carnival life forever
Oh love me tonight for I may never see you again

Asbury Park är en liten ort längs med New Jersey-kusten. Cirka en timmes bilresa från New York. Staden har bara 12 000 fasta invånare men under somrarna växer den till det dubbla. Stället är folkligt och tolerant Här är det fullt av vanliga knegare som gillar att surfa uppblandat med HBTQ-personer och artister. Sommargäster av alla hudfärger i en salig blandning.

När man går utefter den långa strandpromenaden kan man känna lukten av varmkorv, sololja och den lokala specialiteten Funnel cake. Känna den svala havsbrisen och höra ljudet av Atlantens vågor som slår in som bränningar mot stranden. Förutom att bada och sola kan man även besöka några av Asbury Parks sevärdheter som flipperspelsmuséet eller en staty av Elvis i naturlig storlek gjord av glasfiber.

Bruce Springsteen anlände till Asbury Park the summer of love, 1967. The Boss ville pröva lyckan som musiker. Ha spelningar på de olika klubbarna utmed boardwalken. Leva på sin musik. Men Asbury Park hade sina sidor säger Springsteenkännare och författaren David Marsh: ”This was no idyllic Big Sur landscape, but for anyone with a taste for tackiness, for connoisseurs of junk-food America, Asbury Park scored as paradise.”

Tackiness? För Springsteen var det himmelriket. Här kunde han umgås med likasinnade, tillbringa dagarna med att studera alla spännande typer som vandrade omkring på stället, bada och sola när han kände för det och, framför allt, spela rock dygnet runt. Bruce, och hans dåvarande band Steel Mill, fick snabbt en bokning på the Upstage Club. Här hade han spelningar flera gånger i veckan. Samtidigt som han skrev låtar till Southside Johnny, en i kompiskretsen. I sin biografi har Springsteen beskrivit gigen på Upstage:

'Everybody went, because between one and five in the morning you could play pretty much whatever you wanted and if you were good enough you could choose the guys you wanted to play with.'

För Springsteen räckte detta gott och väl: 'It was a great place,' fortsätter han, 'you could work it so you'd never go home by the time you got out of there it was dawn and you could just flop on the beach all day, or you could run home before it got too light, nail the blankets over the windows and sleep straight through till the night.'

För Springsteen var de här åren lycklig period i livet. Han utvecklades som musiker, utvecklades som låtskrivare. Samtidigt som han njöt av den avslappade och kreativa stämningen som rådde i Asbury Park vid den här tiden. Men saker och ting skulle förändras.

Asbury Park hade sina glansdagar i början av förra seklet. Hit åkte de förmögna New York-borna för lite sommarnöje. På 30-talet stod sommarorten på sin topp. Asbury Park var elegant om än mycket segregerad. Det hade ett stort casino, en nöjespark och en lång strandpromenad, full med affärer och restauranger.

Sedan började nedgången. Förfallet som vissa skulle kalla det. Frank Sinatra, själv från New Jersey, jämförde Asbury Park med en misslyckad romans i sin sång från 1962 ”At Long last Love”: (“Is it Granada I see, or only Asbury Park?”)

Från att ha varit en lekplats för de rika och berömda blev det en arbetarklassens mecka. Orten fick en betydligt mer folklig framtoning. Hela stället var lite kitschigt, förutom vanliga arbetare, var det även många svarta, HBTQ-personer och konstnärer som sökte sig hit. Men Asbury Park gick mot sin undergång.

Den fjärde juli 1970, på självaste nationaldagen, drabbades Asbury Park av de raskravaller som blossat upp runt om i USA efter Martin Luthers Kings död. All uppdämd vrede bland stadens svarta; År av segregerade stränder, skolor och bostäder bubblade upp till ytan. Stora delar av staden plundrades och brändes upp. Bland annat det för orten viktiga shoppingdistriktet.

Nu klarade sig förvisso The Upstage Club men Steve van Zandts, då medlem i Springsteens E Street Band sa vid ett senare tillfälle att klubben: ”went right down with it”. Från att ha spelat för fulla hus, tvingades nu bandet spela för en dollar per spelning. Turisterna var borta. Upstage stängde ner för gott kort därefter. Och Steve van Zandts tog jobb som vägarbetare.

Springsteen å sin sida reste i väg till Greenwich Village för att med sin akustiska gitarr försöka sig på en solokarriär. Där träffade han John Hammond som hade sajnat och producerat Billie Holiday, Bessie Smith, Aretha Franklin och framför allt – Bob Dylan. Nu sajnade Hammond även Bruce Springsteen i tron att han var en folksångare. Inom kort skulle han inse hur fel han hade. Det första Springsteen gjorde var att ringa upp sina kompisar i E Street Band. Och inom loppet av tre veckor spelade de in Greetings from Asbury Park. För Springsteen hade fortfarande den lilla sommarorten i sina tankar. Och han skulle aldrig svika staden.

På plattan efter, The Wild, The Innocent and the E Street Shuffle fanns det med en liten låt som hade gallrats ut från Greetings from Asbury Park. Den hette ”4th of July, Asbury Park (Sandy)”. ”Sandy” är på ytan en låt om en sommaromans (Springsteen har i efterhand avslöjat att karaktären ”Sandy” är en komposit av flera olika tjejer han dejtat) men den handlar lika mycket om stadens i hans hjärta - Asbury Park. Här får man möta alla människor på strandpromenaden, bland annat spåkvinnan, de latinska strandraggarna, knarkarna men även de vanliga människorna och deras drömmar om framtiden och lyckan. Alla har de det gemensamt att de gör allt för att komma bort från Asbury Park som de hade på känn att katastrofen är på väg. Kanske utspelar sig sången under den ödesdigra nationaldagen 1970, timmarna innan helvetet bryter lös?

Springsteen nämner Asbury Park i ett flertal låtar. Och stadens ande vilar över en stor del av hans tidiga album. Men det är lite ironiskt för i samtliga fall vill låtarnas karaktärer desperat lämna stället. I ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” förmedlar sångaren att leva i staden är som att fastna i en av nöjesparkens berg- och dalbanor i en evig åktur. Tre år senare i ”Thunder Road” deklarerar Springsteen: 'It's a town full of losers and I'm pulling out of here to win'. Å ena sidan romantiserar Springsteen Asbury Park, å andra sidan vill han bara därifrån.

 ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” är en Van Morrisoninspirerad historia. Med Danny Federici på dragspel. Den blev Bruce Springsteens första hit. Inte för honom själv och E Street band. I stället var det The Hollies som gjorde en cover på låten 1975 och som nådde blygsamma framgångar på listorna den sommaren.

Åter till New Jerseykusten. Efter den fatala kvällen den 4 juli tog pundarna och knarklangarna över Asbury Park. Staden plågades i många år av förfall, korruption och kriminalitet. Det var som en invånare berättade för New York Times 2003: “I can’t even walk my dog without 18 people asking me if I want to buy coke.”

Bruce Springsteen har återvänt många gånger till Asbury Park. I synnerhet under 80-talet, då han dessutom gjorde några konserter där. Det måste ha smärtat honom att se hur staden långsamt gick ner sig. 2002 skrev han låten ”My City in ruins” om Asbury Park. En elegi med nästan religiösa övertoner:

Now the sweet bells of mercy
Drift through the evening trees
Young men on the corner
Like scattered leaves
The boarded up windows
The empty streets
While my brother's down on his knees
My city of ruins
My city of ruins

Men Asbury Park skulle, som någon slags fågel Fenix, resa sig ur askan igen. De senaste åren har man åter kunnat se byggkranar ovanför stadssiluetten. Men den här gången är problemet det omvända. Staden har förändrats. De nya mångmiljonbostäderna har lockat till sig pengastinna hyresgäster. Turister med stora plånböcker får lyxrestaurangerna, vip-klubbarna och märkesbutiker att växa upp som svampar ur jorden. Den folkliga sommarorten har sakta men säkert gentrifierats. Nu är den stora frågan; hur tar Bruce Springsteen detta? Antagligen skriver han en ny låt om det.